Med sin nya bok har Åsa Maria Kraft, verkar det som, uppfunnit ett nytt sätt att skriva kärlekshistorier, nämligen i tredje person alla kategorier, därtill med starka inslag av såväl auto- som metafiktion. Själv kallar hon det ”Självpornografi, Akt 1. Pastoral prosa”. Titeln ska jag strax återkomma till.

Det rör sig om en lika litterär som erotisk thriller. Det jag som inte finns (men som jag ändå väljer att läsa som ett jag, därtill ett kvinnligt sådant, skrivaren), alias ”hen”, förälskar sig på ett tåg i en av medpassagerarna, någon som kallas ”hen” också han (ifall det är en han). Attraktionen är häftig, svår att stå emot, men visar sig strax destruktiv för skrivaren. Långa dagar av längtan växlar med korta nattliga träffar och en stigande frustration hos ”hen”(ne) över den andres övertag med både exfru och sambo som trumf på hand.

Slutet på historien ska inte avslöjas här, men det spelar heller ingen större roll eftersom detta är en kärlekshistoria om konsten att skriva kärlekshistorier. Däri påminner den på håll om den italienare, Dante Alighieri, som flera gånger förs på tal i Krafts bok. Han utformade sin lilla ungdomsskrift ”Det nya livet” som en kommentar till den svårtolkade skriften i sitt minnes bok, som i sin tur beskriver en florentinsk kärlekshistoria.

Också Krafts lundensiska kärlekshistoria presenterar sig uttryckligen som en bok. Den säger sig både följa och streta mot ett ”manus”, den skapar snarare än bara återskapar det erotiska förloppet under berättelsens gång. Så får skrivaren på sitt sätt upprättelse i förhållande till den andre ”hen”, den tjockhudade, som bara vill gå vidare. Nu blir han en karaktär i en historia. Men därav det etiska krux som blir en av de röda trådarna genom boken. Vilket ansvar följer med pennans makt?

Därav också, tror jag, titeln ”Självpornografi” – snarare än självbiografi – som vore det fråga om en utförsäljning av jaget i skrift (grekiskans pórnē = prostituerad). Jag uppfattar titeln som ironisk, kanske rent av som en syrlig kommentar till all den självutlämnande prosa som just nu översvämmar bokhandelsdiskarna.

Kraft lägger å sin sida fokus på den loop hon försöker upprätta mellan texten och irl. Eller säg, mellan upplevelsen och Facebook. Mitt tal om pennan här ovan är i själva verket missvisande. I den här historien är det tangenterna som gäller, för att inte tala om nätet och sms, en rastrering, filtrering eller mediering av erfarenheten som bestämt hör tjugohundratalet till.

Till sist: låter det tråkigt? Inte alls! Krafts tilltag att queera sina bägge kontrahenter understryker hur förprogrammerade de är i sina roller, men framför allt är det kul. Det blir hennes sätt att gjuta nytt liv i manuset, därtill vitaliserat från så oväntat håll som de kinesiska terrakottagubbarna vi kunde se på Östasiatiska häromåret. Här förekommer de på bild tillsammans med bland andra Ingrid Bergman ur ”Casablanca”, närmast en ikon i den loop som Åsa Maria Krafts oändliga historia beskriver.