”Tänk dej att ha en man i byrån/i en ask bland andra grejor”, sjöng Lill Lindfors i slagdängan som låg etta på Svensktoppen vintern 1969–70. Trots det käcka tonfallet måste låtens budskap ha varit utmanande: Tänk dig att slippa äktenskap, slippa svartsjuka och kontroll, slippa allt som tillhör den heterosexuella tvåsamheten med en man. Och bara få njutningen, på egna villkor. ”När som helst du får lust/så plockar du fram din ask.” Att alltid kunna välja, aldrig vara styrd av normer och samvete, av plikter och löften. Den fria kärlekens utopi.
Jag tänker på raderna när jag ser Åsa Moberg filmstjärnelikt svepa fram mot kameran i tidstypisk svart jumper och det mörka långa håret nonchalant fladdrande över axeln. Omslagsfotot är en svartvit dröm om 70-talets fria, sensuella kvinna, under rekordårens kulmen i ett ännu charmigt omodernt Stockholm där alla dricker tre glas mjölk om dagen. Min mammas generation. Kvinnan som höjer sin röst för att höras, som både kan, vill och törs.
”Kärleken i Julia Anderssons liv” är Åsa Mobergs självbiografiska debutroman, skriven 1973–74 och lagd i malpåse fram till nu. Utgiven helt utan ändringar, bara (enligt min mening otillräckliga) strykningar. Förlagets val av recensionsdatum – i dag, den internationella kvinnodagen – syftar förstås till att lansera boken som en oupptäckt feministisk guldgruva. Jag läser att författaren ska prata på ABF i kväll om sin huvudperson, ”den brinnande feministen Julia”.
Beskrivningen känns som en efterkonstruktion. I sin självbiografi ”Simone och jag” (1996) skriver Moberg att hon inte ens började fundera på allvar över kvinnofrågor förrän 1975, alltså året efter att hon avslutat romanen. Detsamma behöver ju inte per automatik gälla hennes alter ego i romanen, men lästa parallellt förstärker de två böckerna ändå intrycket av en tjugofemårig Åsa/Julia som i det tidiga 70-talet fortfarande höll på att utveckla ett politiskt medvetande. Det är också det som gör romanen intressant. Snarare än att formulera en avslutad livssyn söker texten efter en hållbar identitet – som människa, kvinna, intellektuell.
Julia pluggar textil på Konstfack, vantrivs med modeindustrins skeva kvinnoideal och etablerar sig snabbt som avantgardistisk konstnär och debattör. Parallellt inleder hon en relation med en många år äldre man, försedd med det folkhems- och trygghetsimpregnerade namnet Rune. De flyttar ut till ett lantligt renoveringsprojekt och lever i en intellektuell och barnlös relation baserad på trohet, absolut ärlighet och oändliga nattliga samtal; Sartre och Beauvoir minus fri kärlek. Så blir Julia handlöst förälskad i alfahannen Hubert Meyer – en nödtorftigt maskerad Harry Schein, i romanen chef på Moderna museet i stället för Filminstitutet – och lockas steg för steg in i en karusell av åtrå, ångest och lögner.
Och det märkliga är att de två rivaler som i romanen beskrivs som så ärliga och varmhjärtade, knappt 40 år senare framstår som rätt odrägliga, självupptagna hycklare vars prat om jämställdhet och fri kärlek bara är en tunn fernissa över deras kontrollbehov och begär. Det märkliga är att Hubert/Harrys ständiga smicker och trevande försök att få med sig Julia på middagar eller utlandsresor aldrig upplevs som sliskiga raggningsförsök från en dubbelt så gammal whiskypimplande playboy och Palmegroupie, bara som rosenskimrande romantiska inviter från en ömsint och sorgsen själ.
Åsa/Julia är på ett plan medveten om vad som sker, om sin roll i ett samhälle där männen tar och kvinnan ger: ”Vad som hände var att hon gav något av sig till Hubert och därigenom bestal hon Rune. Hon var inte Runes ägodel, och ändå var hon hans ägodel så länge manssamhället bestod. Om hon någonsin skulle ligga med Hubert Meyer skulle det vara att stjäla från Rune.” Men hon tar aldrig konsekvenserna av insikten, lever varken ut sina erotiska drömmar utan skam eller vänder det patriarkaliska förtrycket ryggen. I stället går hon hem till Huberts lyxvilla och suger av honom, eftersom han är ”stor och rik och berömd” och hans solbrända penis dessutom ser så aptitlig ut. Det gryende feministiska medvetandet är uppblandat med flickboksestetik och en detaljrik innerlighet kring kvinnlig kåthet, onani och orgasmer som påminner om de romaner av Colleen McCullough och Shirley Conran jag smygläste som tolvåring.
”Kärleken i Julia Anderssons liv” formas alltså till en ögonblicksbild från den moderna kvinnorollens tillblivelse, studsande uppåt i ett flipperspel av politik, romantik och biologi. I ett Stockholm som, utan den exotiserande lins som brukar tillämpas när 1970-talet skildras i backspegeln, faktiskt är rätt likt mitt eget. En småtrist storstad där folk sitter och muttrar nostalgiskt om ”den gamla goda tiden”, där kvinnor antingen är ”brudar” eller ”kossor” och inte kan artikulera en feministisk åsikt utan att bli misstänkta för att vara ”en sån där jävla Grupp 8-typ”. Men också ett samhälle av hemmafruar och karlakarlar, där mäns ansvar för hem och barn är obefintligt och den kvinnans villkorliga frigivning som författarens namne Eva Moberg påtalade fortfarande är ett faktum. ”Kärleken i Julia Anderssons liv” är inget litterärt mästerverk, men den visar både hur långt vi har kommit och hur långt vi har kvar.
Det stora mysteriet är dock varför boken blev liggande opublicerad så länge. Åsa Mobergs livskamrat Tor-Ivan Odulf, verklighetens Rune, ska ha vägrat läsa den tjocka bunten (förvisso en känslomässigt begriplig reaktion), men det kan knappast ha varit ett hinder för utgivning. I efterordet beskriver författaren hur hon lät några av tidens manliga kulturlejon – Karl Vennberg, Ingmar Bergman – läsa texten. Hon ska ha fått översvallande beröm. Ändå har hon låtit den ligga i en låda fram till nu.
Man kan förstås se det som självcensur, en självpåtagen munkavle i en patriarkal tradition där kvinnors berättelser tystas och trängs undan. Men just i dag väljer jag att läsa utgivningshistorien som en berättelse om den unga kvinnan som genom att uttrycka sin kärlek och vånda, skriva männen, makten, könet, i själva skrivakten erövrar sig själv som subjekt och skapar sig ut ur sin underordning. Precis som när Julia, i en av romanens nyckelscener, gör ett textilkonstverk av blodiga tamponger.
Hubert och Rune, Harry och Tor-Ivan, för evigt inspärrade i manuskriptets tidskapsel, i ett stycke konserverat 1970-tal. En man i byrån. Frihet i en liten ask.