Det finns nästan alltid något sorgset i Astrid Lindgrens blick, en allvarlig rynka mellan ögonen. För det mesta tittar hon ut ur bilden, bort från kameran. När hon tittar rakt in i våra ögon smyger det sig in ett sammanbitet drag, ett noli me tangere, rör mig inte. Hit men inte längre. Ni äger mig inte, hur mycket ni än älskar mig.
Utom när hon skrattar sig fördärvad åt en rosa freestylebandspelare som tidningen Expressen uppvaktar henne med 1987. Fast då tittar hon ju inte i kameran.
Stackars Astrid Lindgren, tänker jag gång på gång vid läsningen av praktverket "Astrids bilder", aldrig fick hon vara i fred. Landets mest älskade person, dränkt i kärlek, priser och uppmärksamhet som en hjälplös kattunge i en vattenhink. I boken berättas om när systern Ingegerd retoriskt frågar en besökande på Dalagatan hur kul hon tror att det är att vara "Astrid Lindgrens lillasyster". Astrid replikerar genast från ett annat rum: "Har ni tänkt på hur kul det är att vara Astrid Lindgren själv?"
Hon värjde sig så gott det gick, "så här vacker är jag inte!" till tecknaren André Prah som genast svarade: "jo, det är du". Suckar: "Jag vill inte vara populär längre, jag vill inte sitta varje morgon och svara på vad jag menat med Mio, min Mio, jag vill inte vara snäll och jag vill inte vara i veckotidningar."
Vad fick hon för svar? Ännu större kärlek! Hon bara bekräftade vår bild av henne genom sin avoghet, hon förblev ju "i själ och hjärta en bondjänta från Småland", som Johan Erséus skriver.
Och när hon hade fått beklaga sig lite tog hon ju fatt i arbetet igen, svarade på brev, ställde upp sig framför ett oändligt antal kameror, hötte med kofoten, använde berömmelsen till att ändra världen till det bättre.
Hon är i sanning vår hjältinna, Astrid Lindgren, världens bästa barnboksförfattare även om man lätt tappar bort det för all uppståndelse, berömmelsen växer sig så stor att den står i vägen för verkligheten. Precis hur stor hjältinna hon var redan under sin livstid ser man i "Astrids bilder".
Fotografierna berättar om utvecklingen, tydligare än ord. I den lyckliga barndomen på Näs är Astrid Lindgren inte huvudperson på bilderna, då är hon ett av barnen, en av flickorna i flickgänget. Där är hon bara klarögd, närvarande, med självmedveten humor i varje pose.
Det är ett långt sorgligare kapitel när hon är en ensam och fattig ung kvinna i storstaden, ett magert streck som aldrig kan äta sig mätt, en obemärkt mamma med sonen i fosterhem i Köpenhamn. När hon har blivit tvåbarnsmor i Vasastan är hon en bild av den lugna, glada moderstryggheten, och det ska till sonen Lasse för att säga det som inte bilderna avslöjar: att mamma inte snällt satt på en bänk i parken och tittade på när han lekte, nej, hon lekte själv och åkte kana så att kjolen gick sönder.
När Astrid Lindgren debuterat som författare 1945 poserar hon snällt i flera konstruerade situationer, artigt leende eller med en konstlad tankfull blick över julklappsverserna. Dem skrev hon ju inte alls egentligen, dem skrev maken.
Gradvis tappar hon respekten för kameran, fnyser, retas, skojar öppet med både sig själv och betraktaren. Sedan tröttnar hon. Hon är Astrid med hela folket och till slut klappar hon vänligt förstrött statschefer och prinsessor och skinheads, omvartannat, som en utmattad barnbokspåve som inte får avgå.
Det är oemotståndligt intressant läsning, även om det insmyger sig en obehaglig känsla av voyeurism, som om man kliver innanför den gräns hon själv satte runt sitt privatliv. Man kan också fundera över vems bilden är - fotografen väljer sin tolkning, vi väljer vår bild. Jag har valt min till denna text. Men Astrid Lindgren själv? Hon hade förmodligen valt något helt annat. Biografiska tolkningar är och förblir tolkningar, inte sanningar.
Astrid Lindgren sticker envist och bestämt ut hakan, ofta på tvärs med samtiden. Tydligast är det i kapitlet om Lasse, sonen hon fick som ogift artonåring och tvangs lämna till fosterhem i Köpenhamn under ett par år. Det märkvärdiga är ju inte att hon lämnade bort honom, det var hon långt ifrån ensam om - många lämnade bort oönskade barn på den tiden, och nästan alla släppte kontakten. Men Astrid Lindgren reste envist och förtvivlat fram och tillbaka till Köpenhamn, de många stämplarna i passet finns med i "Astrids bilder", tills hon äntligen kunde hämta hem Lasse. Hon for i triumf genom Vimmerby med honom bredvid sig. Ett oönskat barn? Alls inte! Här var en stolt mamma med en underbar son, och omvärldens fördömande blickar tänkte hon inte låta sig styras av.
Hon kunde konsten att hålla omvärlden ifrån sig. Man ser det i blicken, och till slut är det den jag kommer att minnas. Är det sorg i den? Eller är allvarsrynkan bara en koncentrerad frånvaro? Det där som Elsa Olenius berättade om, Margareta Strömstedt skriver om det i sin biografi "Astrid, en levnadsteckning", om när Elsa och Astrid satt på ett tåg, och Astrid plötsligt försvann med blicken. När hon kom tillbaka hade hon med sig idén om "Bröderna Lejonhjärta".
Det gömmer sig en stor fantasivärld i blicken. Den oändligt stora värld som hon öppnade dörren till för alla oss läsare, men som ändå är en högst privat värld. Där kom inte fotograferna in.