Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Astrid Seeberger: ”Nästa år i Berlin”

Astrid Seeberger är en driven berättare.
Astrid Seeberger är en driven berättare.

Vackert familjedrama. Säker stilist minns ett förlorat DDR.

Roman

Astrid Seeberger
”Nästa år i Berlin”
Weyler

För lite drygt femton år sedan anklagade WG Sebald sina tyska författarkollegor för att inte tillräckligt ha tematiserat det tyska folkets ­lidande under och direkt efter ­andra världskriget. I svallvågorna av den debatten kom en rad romaner som ur olika vinklar belyste ­sådant som tidigare varit tabu, framför allt berättelser lokaliserade i de provinser som efter kriget tillföll Polen eller Ryssland. Författarnas drivkraft var definitivt inte historierevisionism, snarare fascinationen i att avtäcka något som länge varit förborgat.

Astrid Seebergers självbiografiska ”Nästa år i Berlin” hör hemma i den traditionen.

Den börjar med en mor som dör och en dotter som är kvar­lämnad med alla frågorna. Varför stod ­modern en gång på en motorvägsbro och mumlade: ”Om jag ändå inte vore så feg”? Och varför hade hennes ansikte så tidigt stelnat till en mask, ”ett flyktingansikte?”

I backspegeln söker sig författaren tillbaka inte bara till den egna barndomen, utan också till det så kallade tyska undrets första stapplande år. Tiden och stämningarna känns igen från Heinrich Bölls ­romaner och vissa av Rainer Werner Fassbinders filmer. Det är detta paradoxala västtyska femtiotal, som för tysk exportindustri var så framgångsrikt, men som för vanligt folk tedde sig grått och provisoriskt.

Seebergers familj lever i närheten av Stuttgart. Fast modern bor snarare i något som kallas ”Saknadens land”. Konkret är hon en av över tio miljoner tyska fördrivna; Ostpreussen där hon växte upp ligger nu långt borta på andra sidan tjocka barriärer av taggtråd och hon ­plågas av fantomsmärtor efter allt hon förlorat. Medan Västtyskland reser sig ur ruinerna sitter hon framför radion och lyssnar på uppläsningen av de ändlösa listor på människor som försvunnit under kriget och som nu efterlyses av sina anhöriga.

Då händer det mirakulösa. Mod­ern, som vant sig av med att hoppas på att någonsin återförenas med sin familj, får veta att föräldrarna och en älskad bror är i livet. De bor på andra sidan gränsen, i en liten håla i DDR. Vad som sedan följer är inget mindre än ett litterärt glansnummer – och ett suveränt kullkastande av allt vi trott oss veta om efterkrigstidens Europa.

För på Seebergers skimrande prosa framstår DDR som ett paradis. Knappast ideologiskt, men på nästan alla andra sätt. När mor och dotter börjar tillbringa somrarna där öppnar sig en ny värld av lycka och flärd. Vallmofälten lyser röda och om kvällarna tänds stjärn­himlen. Champagnen flödar, ­kvinnorna målar sina läppar innan de cyklar till dansbanan, för alla fönster fladdrar spetsgardiner.

Men definitionen av ett paradis är ju att det är dömt att gå för­lorat. Subtilt smyger Seeberger in en kristen symbolik i skildringen av morföräldrarnas östtyska trädgård. ­Ormen lurar redan i skuggorna, vid en bröllopsmiddag klirrar parti­medlemmarnas ordnar olycks­bådande och snart kommer modern, den evigt hemlösa, att fördrivas ännu en gång.

På ett plan är detta en outsägligt sorglig historia om krigstrauman och hemlöshet. Men Astrid Seeberger är en säker stilist och en mycket driven berättare. Mot den tomhet, den känsla av oåterkallelig förlust, som är berättelsens mörka kärna ställer hon frambesvärjandet av det förflutna. Som om inte tiden, men väl minnet kunde läka åtminstone några sår. Det är mycket vackert.