Det är nära till naturen i årets bilderböcker – både i faktaböckerna och de fiktiva. Kanske är det första gången någonsin som det ges ut fler naturguideböcker för barn än för vuxna. ”Känn igen 25” är en ny serie naturböcker som hittills hunnit till fiskar och blommor (och snart når fram till fåglar och svampar & bär).
Med fin balans mellan väl valda artkännetecken och roligt presenterade fakta ser det lovande ut. Läroboksmässiga barnfaktaböcker blir lätt sövande för den vuxne läsaren, men Björn Bergenholtz är uppenbarligen tillräckligt påläst för att berätta saker som känns nya och oväntade även för den som redan fått sitt biologibetyg.
Visste jag att älgar gillar näckrosor? Nej, faktiskt inte, men det förklarar alla oljemålningar man sett av skogens konung med vatten upp till knäna i en skogstjärn. Den ljusskygga bottenfisken sutare som man metar på natten var också en oväntad överraskning.
Vill man bara ha en enda naturguidebok ska man nog satsa på ”Smarta små upptäcker naturen”. Denna årstidsbundna kaffebordsbok är inget man läser från pärm till pärm – därtill är faktaavsnitten för träigt konventionella – men den brokiga blandningen av naturlära, tips på utomhuslekar, dikter av Barbro Lindgren och Ulf Stark och pigga och stämningssfyllda illustrationer av bland andra Sarah Sheppard, Emma Adbåge och Kristina Digman gör den till en bok med åtminstone lika mycket biologisk och estetisk mångfald som en genomsnittlig skogsdunge.
”Stora stojiga djurboken” är en faktabok om djur från hela världen som delas in under rubriker som ”Vad är ett djur?”, ”Bajsfakta” och ”Djurens bon”. Den darwinistiska grundsynen är det inget fel på; människan och hennes underliga beteenden skildras i jämnhöjd med övriga arter i boken. Däremot måste man utfärda en kraftig yrselvarning mot det djursammelsurium som uppstår av att arter från världens alla hörn rumlar runt i ett artificiellt och miljölöst bilderbokszoo. Stojigt är bara förnamnet.
”Alla vill ha mat” lyckas bättre med skojfriska presentationer av några olika djurarter i deras respektive kretslopp. Om blåmesen, igelkotten, nyckelpigan och ett gäng övriga djurarter får man bland annat veta hur länge de lever, vad de äter och, tokroligt nog, om de gillar glass. Den likadana mallen för varje djurart blir tråkig i längden, men fokuseringen på djurens matvanor lyckas ändå skapa en barntillåten framställning av naturens näringskedjor.
Även ”Holgers honung” är en faktabaserad bok, i detta fall om binas liv och leverne, men har ändå fått en början, en mitt och ett slut. Med lilla Holger i huvudrollen som biodlare blir det en berättande lärobok om våra gratisarbetande men alltmer hotade pollinerare.
Pedagogisk barnbiologi i all ära, men de konstnärligt berättande bilderböckerna där naturen träder fram i en mindre demonstrativ roll har ända sedan Elsa Beskow, Astrid Lindgren, Inga Borg och Sven Nordqvist varit roligast att läsa.
Flera av vårens bilderböcker skildrar gränsen mellan stad och land. ”Mitt vilda liv” handlar om en stadstjej som tar tåget norrut för att tillbringa några dagar av sommarlovet med morfar i hans kåta. Det är småtrevlig men alldaglig vildmarksrealism som lyfter något när Amanda Eriksson far ut i drömsk expressivitet och låter stadsbons vargskräck manifesteras i tre dreglande jättevargar utanför kåtan. Här finns något av Gittans kamp mot den egna rädslan och något av Pettsons gubbliv i naturen, om än med urban utgångspunkt och en trygg återvändo till storstaden i slutet.
Däri påminner den också om ”Paraplyresan”, som frammanar naturen både som en spännande och en farofylld plats där man kan hamna på utflykt från staden. Här sker exkursionen ofrivilligt, under ett skyfall som får lilla Kim att segla i väg i ett uppochnedvänt paraply, och resan som följer är så skruvad och exotisk att man nästan väntar sig att möta Lilla Anna och Långa Farbrorn på någon av sidorna.
Även Stefan Castas och Staffan Gnosspelius nya bilderbok ”Sjung för mig pappa” uppehåller sig vid civilisationens utkanter. De måleriska, ödesmättade illustrationerna skildrar ett traditionellt kulturlandskap som omformats av en utbredande industriöken: skyarna tycks disiga av smog och de gröna fälten söndertrasas av tunga trafikleder. I denna suggestiva korsning av Sörgården och ”Stalker” utspelas ett hjärteknipande drama om flugsnapparungen Jordan som har så stark längtan efter sin utflyttade pappa att han börjat matstrejka. Pappa Fredrik har skaffat en ny fru i holken bredvid och nu nobbar Jordan mammas nyfångade myggor och maskar.
Först när pappa kommer tillbaka och flöjtar på taket till sin gamla holk får Jordan matlusten tillbaka, varefter man som läsare också kan andas ut över att våren i detta senkapitalistiska Bullerbyland ännu inte tystnat fullständigt.
I ”Floras egen bok” återkommer Kristina Digmans tummelisafigur Flora och berättar om sitt eget naturumgänge, från vinterns mörka morgnar till höstens kajflockar i skymningen. Även hos Flora lär man sig namnen på träd och blommor, men utan att man tänker så mycket på det. En blomsteräng hos Kristina Digman är mer än ett testmaterial för Linnés klassificeringssystem; naturen är animerad och har ännu inte kapat sina band till folktro och sagovärld. Grodan kan prata, träden längtar efter sina blad och trollsländan ställer upp som motor när Flora gör en vassbåt.
Det är ofta här, vid romantikens korsväg mellan barndomen och vildmarken, som de bästa naturberättelserna börjar. Det gäller också Stian Holes tredje bok om Herman, ”Hermans hemlighet”, som med sin fotografiska surrealism för tankarna till ”De förlorade barnens stad”. Berättelsen handlar inte om naturen som sådan, men är ändå otänkbar utan den hötorgskitschigt illustrerade skog där Herman finner både äventyr, trygghet och en ny vänskap. Stian Hole lyckas skildra skogen både som projektionsyta för fiktionaliserad, klichémässig vildmarksromantik och som den romantikens högborg där man blir utom sig, där man inträder som en människa och kommer ut som en annan.
Mot skolgårdens elakheter, stadens statusparader och barnrummets tomma överflöd av Batman- och Barbiedockor håller Stian Hole upp naturen som källa till fantasi, äkthet och kärlek. Visst gör han det med en postmodern blinkning, men knappast med blaserad ironi.
”Hermans hemlighet” är en övernaturligt vackert guidebok till såväl naturen som den mänskliga naturen.
Och så har det nog alltid varit med de naturskildringar som bäst lyckats bevara något av naturens trollkraft – de saknar varje tillstymmelse till klassificeringar och artnamn.