I romanen ”Stillheten” ger författaren Attila Bartis en osminkad bild av livet i det kommunistiska Ungern. Per Landin imponeras av en svidande språkbrygd.
Den ungerske författaren Attila Bartis roman ”Stillheten” liknar ingen annan bok jag läst om omvälvningarnas år 1989. Framför allt är den en skoningslös uppgörelse med den ohyggliga psykiska atmosfären i en ungersk familj under åren fram till kommunismens fall, då alla gamla livsvärden och livslögner mals sönder tillsammans med noppiga lodenrockar, schäslonger som luktar mormor och bönkonserver från förkrigstiden.
Bartis bok får sin egenartade särprägel just genom sitt kalla registrerande, den ohyggliga konkretion varmed han beskriver det symbiotiska förhållandet mellan en son och hans mor. Det är som om man efter varje sida kände hatkärleken växa som svullnaden kring ett inflammerat sår. Någonstans längst därinne i familjens urcell finns också stillheten som döljer en orkan av känslor. Vi är här långt ifrån i den varats olidliga lätthet som man annars förknippar med centraleuropeisk dissidentlitteratur.
När ”Stillheten” börjar har sonen just begravt sin mor Rebeka Weér med vilken han, den blivande författaren, har tillbringat de senaste femton åren. Sprungen ur en fin familj har hon länge varit en firad skådespelerska som spelat Shakespeare och Kleopatra, men någon gång i mitten av åttiotalet hamnar hon i den politiska kylan. Hennes dotter Judit, som är en framstående violinist, har nämligen beslutat sig för att lämna både sin krävande mor och det kommunistiska hemlandet för att söka lyckan i väst.
Därefter består hennes enda publik av jagberättaren som mer eller mindre stillatigande, med en blandning av sorg och raseri, betraktar moderns inre och yttre förfall bland släktrelikter och minnen från en storslagen karriär. Det värsta är inte att se det kletiga håret på den askfärgade hårbottnen eller hur naglarnas gnags allt närmare nagelbanden. Det värsta är hennes eviga ”varharduvarit pojk?” som oavlåtligen upprepas som ett mantra, de moderliga ”omsorgerna” som även innefattar sexuella närmanden, hennes lömska depressioner och sinnrika manipulationer.
Enda gångerna sonen kommer ut ur detta självvalda familjeinferno är när han föreläser ur någon av sina böcker på ungerska landsbygden. Ibland flyr han till krogen och försöker få utlopp för den uppdämda vreden som går ut över hans tillfälliga partner, mer sällan över modern. En av dem är Ester som är på väg att hoppa i Donau när han möter henne. Det som först ser ut som kärlek är bara gemensamt upplevd ensamhet: den stora stillheten ter sig lika avlägsen för båda. Och modern kan naturligtvis inte unna sonen glädjen, för henne är denna kvinna bara en ”smutsig liten hora”.
Och systern? Efter hand, genom dialoger som är lika blixtrande uttrycksfulla som Strindbergs, framgår detta familjedramas katastrofala tragik i hela dess vidd. Enda gången modern lämnar sin krypta är när hon anropar en taxi för att med kista och alla kvarvarande persedlar högtidligt jordfästa sin dotter i familjegraven.
Hennes förhoppningar om att kommunistpartiet ska ta henne till nåder igen efter denna gest besannas aldrig. Hon beläggs med yrkesförbud och sonen, ja, han skickar under många år på olika vägar brev till modern från den förrymda dottern som – fast det vet inte modern ännu – redan för flera år sedan har skurit av sig pulsådern med en fiolsträng i Paris.
Sambandet mellan privat tragedi och de politiska och sociala omvälvningarna är inte klasklar. Det ungerska samhället, gator och platser på Buda och Pest, passerar revy, liksom historien om en galen prostituerad som skapar skräck genom att förgifta duvorna på torgen med råttgift. Men strängt taget handlar Bartis bok om hur svårt det är att frigöra sig från det förflutna, hur blodsbanden fortsätter att förgifta människorna även efter kommunismens fall och kapitalismens seger.
Språnget ut i den nya friheten lyckas inte heller Andor ta. Han är mer beroende av och lik sin mor än han tror och önskar. Han försöker rädda henne undan psykiatrins onda elchocker. När hon till slut dör är hans känslor ambivalenta. Muren faller men betongklumpen i halsen finns kvar, som en påminnelse om de destruktiva energierna som präglat hans liv.
Med sitt familjedrama har Attila Bartis givit en brutalt osminkad bild av en förgrämd och sjuk människas makt över sina barns liv. Det är en svidande språkbrygd, så kvävande uttrycksfull att man undrar varifrån huvudpersonen har fått luft och kraft för att fullborda den.