Även om DN:s kultursidor i Johan Lundbergs ledare får sig en uppsträckning för att Liv Strömquists seriealbum på Boklördags topplista passerat Thomas Manns ”Bergtagen” (vilket får anses som tecken på tidens förfall) måste jag säga att Axess nya nummer är riktigt roligt att läsa. En intressant fyrdelad dossier om ”Politikens profeter”, ett resonemang om moral och rättvisa i de yngre generationerna, en smash om bordtennis, några porträtt på udda men minnesvärda personer. Och för att inte släppa ställningarna i konstdebatten frågar man nu i Axess med kritiska ordvändningar vad Cy Twombly har att göra med Turner eller Monet i utställningen på Moderna museet.
Stommen i numret är tre lärda texter om Dante. Och efter dem kommer en liten essä av Horace Engdahl om Dantekännaren Eugène Napoleon Tigerstedt, som präglade den unge studenten för livet. Det är en varm och charmfull text om den hur den gamle ”Tigern” genom att ta för givet att studenterna hade en klassisk bildning och beläsenhet sållade agnarna från vetet. ”Vetet” som stannade till slutet av terminen kunde innebära att två studenter återstod, och kom sällan att innefatta kvinnor.
Horace Engdahl, som av misstag hade hamnat på licenciat- i stället för på trebetygsseminariet, fick snart en text från 1400-talet av Giannozzo Manetti, som Tigern hade kopierat i Vatikan-biblioteket. Tigerstedt efterfrågade en kommentar till texten till ett seminarium fyra veckor senare. Och även om Engdahl, ”den 19-åriga barbar jag den gången var”, inte kunde latin, vilket han inte vågat berätta, fanns det en utväg, nämligen att lära sig latin.
”Jag gick ut och köpte ett lexikon, en grammatik och en lärobok, drog ut telefonjacket och satte igång. ”Den unge studenten vågade efter dessa veckor med sina nyvunna latinkunskaper kommentera Manetti, och svaret från Tigern blev en ny bunt fotostatkopior.
Lärotiden med Tigerstedt blev högintensiv. Men avhandlingsarbetet växte doktoranden över huvudet. ”Jag gick till väga med just den grundlighet som jag spårade i allt som Tigern lämnade ifrån sig, men jag mäktade inte att hålla samman ett så omfattande vetande.”
Tigerstedt efterträddes av Inge Jonsson, en ”spränglärd, idéorienterad forskare”.
Och för Horace Engdahl ordnade det sig ändå.