Ända sedan historiens början har vi ställt till med karnevaler. Människor med knappa resurser har ägnat tid och energi åt att tillverka masker och förbereda för fest. Vi har dansat, trummat och sjungit oss till extas, för att komma bortom nuet och jaget. De populäraste förhistoriska ristningarna föreställer dansande människor utklädda till djur.
Men sedan glömde vi bort det.
Barbara Ehrenreichs nya bok är en historia om karnevalen. Den västerländska psykologin, hävdar hon, är handikappad när det gäller att förstå fenomenet kollektiv extas. Det läggs mycket tid på att förstå depression, men ytterst lite åt att förstå glädje.
Ehrenreich tar itu med detta, och resultatet är en mäktig, omvälvande bok. Hennes research är gedigen men märks nästan inte, hon berättar karnevalens historia som om hon själv vandrade genom årtusendena. Ibland stannar man upp och undrar om verkligen allt – från politik till psykiska sjukdomar – har med karnevaler att göra. Men det spelar ingen roll. Hon driver en tes och den tesen är så unik och intressant att man vill se den driven ut i fingerspetsarna.
Tesen är att vi genom att undertrycka karnevalen har undertryckt ett mänskligt behov lika starkt som sexualiteten: behovet av kollektiv glädje.
Den kollektiva glädjens uttryck liknar varandra över hela världen. Genom dans, musik och sång uppnår människor tillsammans extas. Grekiska kvinnor kallades av Dionysos för att springa upp i bergen, klä sig i faunhudar och dansa tills de uppnådde ”entusiasm” – ordagrant: att ha guden inom sig. Vallflickor i Indien blev ”som galna” när de dansade till Krishna. Tidiga kristna kom nära Gud genom att tala i tungor och kasta med håret. Extasen är ett undantagstillstånd, där saker tillåts som annars är förbjudna. Det kan också röra sig om karnevaler med vin, tävlingar och människor som klär ut sig till makthavarna och driver med dem.
Men så tystnade trummorna, i region efter region. Kineserna var de första att överge sina extatiska ritualer, sju hundra år före Kristus. I Europa inleddes kriget mot karnevalerna på femtonhundratalet. Stat, kyrka och militär samverkade till att förbjuda maskering och driva ut dansarna. Och när européerna koloniserade världen skrämdes de av de okontrollerade ritualerna och undertryckte dem vartän de kom. Två hundra år senare skedde samma sak i den muslimska världen när imamen Muhammad ibn al-Wahhab förbjöd extatiska ritualer, sufism och kvinnlig oblyghet. Det förbluffande, skriver Ehrenreich, är att denna process skedde i helt olika typer av samhällen. Man kan inte se någon yttre likhet i de materiella förhållandena hos de samhällen som förbjudit karnevalen. I Europa skedde det i storstäder, i Mellanöstern bland nomader. (En tanke som slår mig men som Ehrenreich inte tar upp, är att även puritanismen är ett slags extas, om än omvänd – att asketen också försöker uppnå enhet med Gud.)
Om kollektiv glädje är ett mänskligt behov – vad händer då om man undertrycker det? Blir vi sjuka? Det är vad Ehrenreich vill hävda. På 1600-talet drabbas Europa av en depressionsepidemi som ännu varar. Tänk om det är ett symtom på abstinens från kollektiva riter? Tänk om vi saknar varandra?
Men den kollektiva extasen återuppstår igen: i slutet av artonhundratalet börjar ättlingar till slavar i Brasilien organisera en parad ... Och på trettiotalet i Europa syns den i – fascismen. Fascismens framväxt, menar Ehrenreich, byggde till stor del på att den lyckades återuppliva den kollektiva extasen. Människor stod och skrek och rörde sig tillsammans. Dock var det bara en blek kopia av forna tiders riter: massans roll i fascismen var enbart att vara massa, att på sin höjd röra överarmen, inte att delta. Dock fick fenomenet massextas en dålig klang i väst efter nazismen. Sedan dess höjs ett varnande finger så fort människor rör sig likadant i grupp – då anses de förvandlas till en skock får.
Men tjugo år senare exploderar USA och Europa i kollektiv extas. Människor reser sig upp tillsammans, dansar rytmiskt, skriker och är som förbytta. Rocken har kommit. Polisen tillkallas för att hålla kontrollen, jagar runt i lokalerna och försöker tvinga människor att sitta ner, men det går inte. Ehrenreichs kapitel om rocken är ren njutning att läsa: hon är fruktansvärt analytisk och får en att vilja dansa samtidigt. Framför allt gör hon att rockens barndom, som utövar en sån lockelse på mig, får konturer och börjar betyda något. Publiken gör uppror mot publikens passiva roll, och utför utan att veta om det, rörelser som är identiska med deras förfäders: ett kollektivt, rytmiskt stampande i golvet ...
”Karnevalsyra” drar ihop sig till ett civilisationskritiskt manifest för den kollektiva glädjen. Men är den verkligen revolutionär, som Ehrenreich hävdar? Är inte dagens kapitalism själv karnevalesk? Vi lever ju inte längre i ett samhälle som fördömer kroppslig rörelse, tvärtom hörs ständigt uppmaningar att ”släppa loss”.
Men dessa uppmaningar känns mest som att få champagne spottad i ansiktet. För medan den kollektiva extasen går ut på att glömma sig själv, tvingar kapitalismen oss att vara konstant självmedvetna. Jag har ofta tänkt att dans är något som innehåller båda möjligheterna. Å ena sidan lusten att låta rytmen ta över och glömma jaget, å andra sidan vetskapen att man är sedd, vilket gör en plågsamt medveten om jaget. På samma sätt är det med sexualiteten. I dag ska vi ”lära oss att njuta” men får aldrig glömma att vi är objekt, att vi ses och bedöms.
Då man kommer i trans är man inte längre ett objekt för den andres blick, utan känner sin kropp inifrån och blir ett med de andra. Är det inte denna längtan som triggar all konsumtion – men som aldrig infrias därför att det skulle göra konsumtionen onödig? Som Ehrenreich skriver: ”Vad betyder egendomar, vad betyder individuell stolthet för människor som regelbundet kan uppnå en extatisk sammansmältning genom sina gemensamma riter?” På så sätt är den kollektiva extasen ett slags spontan och djup anarkism.