De senaste årens modetsunami i svenska medier får mig att tänka på en viss sosseslogan: Alla ska med. På bara några år har det tidigare så modefientliga Sverige gjort en helomvändning; plötsligt vill alla vara del av modeundret. Att det skulle gå så långt att Göran Greider debuterar som modejournalist trodde dock ingen. Tillsammans med DN:s ledarskribent Barbro Hedvall har han skrivit en samling kåserier om stil och politik. Har Dala-Demokraten fått sin egen Sofi Fahrman?
"Riksdagen är inte mycket till catwalk kan man tro. Men det är fel." Hedvall och Greider levererar exempel efter exempel på minnesvärda modestatements i svensk politik: Birgit Friggebos liberala urringning på Nobelfesten 1992, Gudrun Schymans röda signaturdräkt, Anders Borgs hästsvans, Leif Pagrotskys skägg och en ung Alf Svensson i badbyxor. (Den här glömde ni: Carl Bildt i kamouflagekavaj på årets Grammisgala.)
Ända sedan tv:s intåg har en politikers utseende och klädsel haft betydelse - ibland en avgörande sådan. Ett av de mest välkända exemplen, som Hedvall och Greider dock inte berör, är den första tv-sända politiska debatten, mellan John F Kennedy och Richard Nixon 1960. Kennedy fräsch och solbränd i välskräddad kostym, Nixon iklädd en illasittande dito och till på köpet likblek eftersom han vägrat tv-smink. De som hörde debatten på radio uppfattade den som jämn, medan tv-tittarna såg något helt annat. Inga slipade argument kunde rädda Nixons bedrövliga framtoning.
Rätt eller fel outfit kan lyfta eller sänka ett helt parti. Minns Leijonborgeffekten: den uppdaterade Lars Leijonborg, stylad av Camilla Thulin i avspänd manchesterkostym, som - i kombination med det mindre klädsamma förslaget om språktest för invandrare - gav folkpartiet 13,3 procent av rösterna i riksdagsvalet 2002.
En lyckad svensk politiker ser ut som folk gör mest, skriver Barbro Hedvall. Det är viktigt att synas, men inte sticka ut. Väljarna måste kunna identifiera sig. Oftast återspeglas partitillhörigheten i looken.
Några no no:s finns. En politiker bär inte helsvart. Sällan vitt, såvida det inte handlar om att framstå som oskuldsfull i likhet med Mona Sahlin på presskonferensen efter Tobleroneaffären. Inte heller klär sig politiker i cardigan.
"Stil & politik" handlar dock inte bara om politikers kläder, utan även om mode och politik i vidare bemärkelse (i den mån det ryms på bokens 124 sidor). I Göran Greiders fall om klassanalys och konsumtionskritik. Han drämmer till på ömma punkter som modeindustrin redan är smärtsamt medveten om: sweatshops, slit- och slängkultur, miljöpåverkan.
Greider som växte upp i textilorten Vingåker med en mamma som var sömmerska, berättar att han sedan barnsben avskytt mode. Han avskyr textilindustrin, han avskyr shopping. Det här hatet tycks dock som bortblåst i hans passionerade analyser av politiska outfits. Åtminstone så länge objekten är arbetarklasshjältar eller politiker på vänsterkanten.
Göran Greider må vara ointresserad av kläder, men har i likhet med många modeikoner en oerhört konsekvent personlig stil. I "Stil & politik" ger han en inblick i sin garderob. Han avslöjar att den består av 20 svarta t-tröjor och sex sju skogshuggarskjortor samt ett antal bekväma träningsbyxor. Göran Greider älskar den demokratiska sportmoderevolutionen. Han föraktar kostymer. Bara en gång har han burit slips - när han ställdes inför rätta.
Barbro Hedvall å sin sida skriver mot bakgrund av ett livslångt modeintresse. Hon för även in andra tankegångar än klassperspektivet, manligt kontra kvinnligt till exempel. Hon minns hur uppseendeväckande det var när Birgitta Dahl på 70-talet bar långbyxor i riksdagen, trots att byxor på kvinnor slagit igenom ett decennium tidigare. Att kvinnliga politiker i dag har fler valmöjligheter när det gäller klädseln än sina manliga kolleger har både för- och nackdelar, skriver Hedvall. Den kvinnliga politikern syns automatiskt bättre, men blir samtidigt hårdare bedömd. Se bara på den intensiva bevakningen av Hillary Clintons klädstil under den amerikanska primärvalskampanjen. När Clinton hade avböjt att medverka i Vogue av rädsla för att framstå som alltför feminin blev hon uppläxad av tidningens chefredaktör Anna Wintour. "This is America, not Saudi Arabia", skrev Wintour i sin ledare och svor över att en kvinnlig politiker år 2008 fortfarande måste spela maskulin för att tas på allvar.
Även om just det resonemanget tyvärr gäller även här hemma känns det generella svenska politiska modeklimatet både tillåtande och lite gammaldags oskuldsfullt. Barbro Hedvall diskuterar en potentiell framtid med klädsponsrade politiker och stylisthjälp som regel snarare än undantag. Hur många svenska politiker får redan i dag hjälp av stylister? Det skulle jag vilja veta.
Grundtanken i "Stil & politik" - att budskapet även sitter i kläderna - är knappast revolutionerande, men det är en samling intressanta texter av två oerhört slipade skribenter. Med så olika utgångspunkter hade det varit roligt med mer samspel mellan dem. Nu driver var och en sin egen agenda. Hedvall sansat analyserande. Greider mestadels underhållande agiterande, då och då tröttsamt rabiat.
"Politiken blir roligare om vi använder alla våra sinnen, också de för färg och form", skriver författarna i sitt efterord. Nu väntar jag bara på Göran Greiders modeblogg.