Jag blir upprymd av Barbro Hedvalls egensinniga version av den organiserade rösträttskampen. ”Vår rättmätiga plats” vitaliserar historien om Sveriges (hittills) starkaste kvinnorörelse. Det är ett slags vitbok, skarp och rolig.
Varför kom de svenska kvinnorna sist i mål i Norden, efter finskorna (1906), norskorna (1913) och danskorna (1915)? Vad gjorde svenskorna för fel? Förlitade de sig på sina kontakter med maktens (svekfulla) män? Var de för borgerliga, glömde de arbetarkvinnorna? Eller var det stora missgreppet att satsa på en särartsstrategi, uppfattningen att kvinnors medborgarrätt skulle göra skillnad, introducera något nytt i politiken?
Hedvall är inte okritisk, men ändå charmigt totalsåld på det gäng oförtröttligt brinnande ståltanter och klipska ungfeminister som utgjorde vad Elin Wägner kallat rösträttens Dragarlag, med högkvarter på Lästmakargatan 6 i Stockholm. Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR) samlade 17 000 medlemmar i 237 lokalföreningar över hela Sverige, och bedrev i sexton år agitation med löjligt små medel, mest frivilligt arbete plus en häpnadsväckande uppfinningsrikedom.
Man nätverkade, infiltrerade, predikade rösträtt från norr till söder, fixade basarer och kulturaftnar, uppvaktade regering efter regering, samlade in hundratusentals namn och utbildade tusentals kvinnor i juridik och föreningsdemokrati. Kurserna betalade stordonatorn Martina Bergman-Österberg (som blivit rik på sitt gymnastikinstitut i London).
När Sverige blev värdland för den sjätte internationella rösträttskongressen 1911, så sponsrade hon den också, av bara farten.
Det blev ett märkesår med segervittring. Världskändisarna Selma Lagerlöf och Ellen Key talade och junisolen sken över kortegen som paraderade genom ett Stockholm som tycktes ha fått rösträttsfnatt. 1911 fick Marie Curie sitt andra Nobelpris. Och svenska män hade fått ”allmän” rösträtt och kunde mangrant gå till valurnorna. Klart att kvinnorna trodde att de stod på tur.
På kongressen startade män som Carl Lindhagen, Knut Wicksell, Karl Staaf och Hjalmar Branting en manlig stödförening för kvinnans politiska rösträtt. När Staaf sedan bildade regering lade han en proposition om kvinnlig rösträtt. Den fälldes av riksdagens bunker för antidemokratism och kvinnoförakt, första kammaren. ”Vad Sverige nu behöver är inte feminism – utan mer manlighet”, trumpetade Rudolf Kjellén, för övrigt mannen som uppfann begreppet ”folkhem”.
Försvarsfrågan ansågs viktigare. Europa kapprustade för världskrig, och när LKPR samlat in 351 454 kvinnonamn, ombads de att offra sin ”lilla själviska sak för fosterlandets stora”. Där stod svenskorna med sina tvättade halsar. Och där skulle de stå kvar tills efter krigsslutet, då kvinnors rösträtt gick igenom den 24 maj 1919 tillsammans med 8 timmars arbetsdag, ny äktenskapslag och statstjänst för kvinnor.
Antiklimax, menar Hedvall, eftersom ”kriget fullbordade vad kvinnorna inte förmådde”. Och vad värre är, rösträttsaktivisterna gav oss ett tveeggat arv när de slet ut sig för Saken utan att kräva betalt. Man anar att det på något dunkelt sätt har samband med lönediskrimineringen av kvinnor på arbetsmarknaden, guilt by association. Men vi vet inte var vi hade varit om våra förmödrar suttit med armarna i kors och väntat på att himlen skulle öppna sig.
En fördel med en politisk analytiker som Barbro Hedvall är att hon – med hjälp av den suveräna bildredaktionen – kan förmedla den entusiasm som en forskare känner när hon fiskar upp sina fynd ur arkiven: den speciella känslan av triumf när man hittar ett avgörande citat i ett gulnat tidningsklipp, en talande karikatyr, just den gruppbilden av allvarliga damer på väg att skriva världshistoria.
Nackdelen med att så envetet ställa dagens frågor till ett historiskt material är att det riskerar att reduceras till en engångsföreteelse som skymmer det faktum att det handlar om en historisk epok med efterverkningar ända in i vår tid.
Sanningen är snarare att LKPR:s stålbad i organisering och agitation porlade vidare i folkhemmets nätverk av liberala och socialdemokratiska feminister, i Fogelstads kvinnliga medborgarskola eller i Alva Myrdals statsfeminism. I ett längre perspektiv gör några år varken till eller från, tvärtom kan det ha varit avgörande att svenskorna (till skillnad från sina nordiska systrar) fick mer tid att utveckla den svenska kvinnopolitiska specialiteten: en opinionsdrivande lobbyrörelse som samtidigt är en demokratiskola.
Ett avgörande villkor för detta var samarbetet över generationsgränserna.
Ömsint porträtterar Hedvall Dragarlagets tre generationer, kvinna för kvinna. Pekar på banden emellan den av Fredrika Bremer besjälade grundargenerationen, född kring 1850, studentskorna födda kring 1870, och de modernt respektlösa men störtsolidariska journalistpionjärer som såg dagens ljus kring 1880.
Jag tycker mig återse gamla bekanta från ungdomen, när jag förtjust glufsade i mig Elin Wägners rösträttsklassiker ”Pennskaftet” (1910). Utan att veta ett smack om rösträttsrörelsen – den ingick inte i skolans pensum då heller – förstod jag intuitivt att feminismen ytterst är ett värdighetsprojekt för kvinnor, min chans att leva mitt liv upprätt.
Här har jag inte Hedvall med mig. För henne är det lilla som förenar kvinnor ”rollen som den som bär och föder barnet”, i övrigt är det likhetslinjen som gäller. Kvinnor är människor, punkt. Men rösträttsrörelsen var ingen lattemammaklubb, den förenade mödrar och icke-mödrar, gifta och ogifta, heterosexuella och lesbiska, yrkeskvinnor och hemmafruar, gamla och unga. Och den grundades för att ge kvinnorna upprättelse efter att justitieministern Hjalmar Hammarskjöld lagt förslaget dubbel rösträtt för gifta män och män över 40 år.
Historien visar att det som gör kvinnor till feminister då som nu är en gemensam erfarenhet av förnedrande underordning. ”Kraften att hålla ut, den kommer, när man börjar känna sig solidarisk med sitt kön, så att dess smärta blir ens egen smärta, dess förnedring ens egen förnedring.” (”Pennskaftet”)
Rösträttsrörelsen segrade efter många motgångar, orsakade av maktens mörkmän. Men det fanns också karlar som ”var förnuftiga på egen hand”, som Hedvall påpekar. I ”Vår rättmätiga plats” får kategorin kvinnosolidariska, modiga män vara med på lika villkor. Det är på tiden. Dagens män saknar förebilder. För det Sverige behöver, för att travestera Kjellén, är inte ”mer manlighet” utan fler män som vågar stå på kvinnornas sida.