För ett barn som just börjat tänka på döden finns ingen bättre barnbok än Barbro Lindgrens nyutgivna barndiktsamling – bara man som vuxen klarar av den skoningslösa rättframheten. Åsa Beckman läser helst en dikt i taget.
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva den här recensionen. Eller jag trodde aldrig att jag skulle varna föräldrar för Barbro Lindgren. Speciellt inte efter att jag i våras skrev en krönika om den fåniga nervositeten över att oroa barn i den samtida barnlitteraturen, och då använde just henne som positivt exempel. Hon är en författare som har en underbar tillit till att barn kan, förstår och orkar nästan vad som helst.
I dagarna kommer ”Gröngölingen är på väg” i nyutgåva, en diktsamling för små och stora läsare som Barbro Lindgren första gången gav ut 1974. Det är ur den som flera av texterna som Georg Riedel tonsatte på skivan ”Lilla ungen min” är hämtade. Det är också här som ”Gråt inte för att jag är död”, som används i dödsannonser, första gången publicerades. På bokens baksida skriver förlaget också att ”Samlingen är älskad och citerad av många”.
Älskad, jo. Men hos mig väcker de här dikterna en nästan övermäktig ångest och sorg. Och det är paradoxalt nog för att många av dikterna är så outhärdligt vackra. Läser man samlingen i ett sträck bygger den upp en ganska ödslig och ensam värld. Här finns stenar, träd, himlar och hav. Här finns djur som ofta verkar lite skärrade (förutom en tillgiven hund och en väldigt glad häst). Deras hjärtan bankar, ögonen är blanka, vingarna slår. En fågel ryser till i ett barns hand och dör. I en annan föds ett litet svart och häpet lamm, medan hans lilla vita bror – och det kommer snabbt och oväntat i dikten – ligger ”så död och fin/med ögat öppet/stilla” strax intill. Men här finns inga vuxna, ingen som man kan vila huvudet mot och känna sig skyddad av.
Visst finns det flera dikter där någon vuxen snusar på lakanen i barnsängen, ser den mjuka bebiskinden eller skälvningen i det sovande barnets ögonlock. Men den personen tycks nästan alltid ha en känsla av att också människolivet är skört, av att den här lilla kroppen bara finns ett kort tag.
Det är fantastiskt att se med vilken lätt hand Barbro Lindgren hittar bilder ur både barns och vuxnas gemensamma värld för att beskriva en existentiell ensamhet. För barnläsaren blir resulatet att hon liksom förhöjer och verbaliserar upplevelsen, medan hon för vuxenläsaren snarare tar ner och konkretiserar den. Titta till exempel på den här dikten som slår det mesta av som skrivits i svensk vuxenpoesi.
Solen hetnar
och havet slår
hästen stampar
dagarna går
Molnen driver
och gökarna gal
dungen står
som en festsmyckad sal
Mörkret lyser
och sorgen känns tung
svårt att bli gammal
svårt vara ung
Stjärnorna vitnar
natten tar slut
jag sjunger sånger
som ingen hört förut
Nej, inte i någon ålder är livet speciellt lätt i ”Gröngölingen är på väg”. Döden är helt obeveklig. Och det som gör samlingen så sann och vacker är att den inte viker en tum ifrån det. Den pratar inte om himlar eller andra världar som vi ska vidare till. Tvärtom skriver hon ”Tänk alla miljoner år/som inte du var född” och det är inget snack om att vi ska återvända till den totala tomheten (och jag medger att jag vid de diktraderna gärna nynnar några toner ur Riedels lite glättigare tonsättning för att stå ut).
Nu kanske somliga säger att bara vuxna uppfattar de här dova nyanserna, men jag tror tvärtom att barn och poesiläsare har mycket mer gemensamt är man kan tro: samma sätt att uppfatta ord och språk, samma receptivitet för stämningar. Översmarta vuxenhjärnor ställer ofta mest till det i diktläsning.
Jag kan inte tänka mig en bättre barnbok att läsa för ett barn som just börjat tänka på döden, en 6-åring med huvudet fullt av bilder av döda kattor och rynkiga farmorshänder. Men jag skulle välja en dikt i taget när det är läge. För barnets eller den vuxnas skull, undrar ni?
För oss båda.