Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Barbro Lindgren och Anna Höglund: Titta Hamlet

Hamlet är jätteledsen. Barbro Lindgren och Anna Höglund överträffar sig själva när de tar sig an Shakespeares pjäs. Det är en stark tolkning även för den välorienterade, tycker Lotta Olsson.

PEKBOK FÖR VUXNA
Barbro Lindgren och Anna Höglund
”Titta Hamlet”
Karneval, 28 sidor

Det börjar förstås med ”Titta Hamlet. Hamlet inte glad.” Fullmånen lyser över en grå värld med slottet i bakgrunden, och framför står en slokörad kanin-Hamlet med sin lilla väska, just hemkommen från en resa.

Sedan följer en halsbrytande och fullständigt genial pekbokstolkning av William Shakespeares klassiska tragedi ”Hamlet”, nedkokad till minsta tänkbara omfång: nittiofyra ord (och ett par snabba repliker inlagda i bilderna) fördelade på tretton uppslag, där vänstersidan innehåller den sparsmakade texten och högersidan består av Anna Höglunds bilder. Det går undan så det visslar om det, svärden yr genom luften och folk dör som flugor.

Och det är, förvånansvärt nog, ändå fortfarande Hamlet. Trots det pyttelilla formatet följer boken troget pjäsen, till och med när det kommer till ”Nu Hamlet galen. Hamlet svärdar Ofelias pappa.”

Barbro Lindgren är på sitt mest sakligt roliga humör när hon på bästa Max-prosa återberättar tragedin i överförenklad telegramform. Det är svårt att hålla sig för skratt, särskilt när man ser Anna Höglunds skumma rått-styvpappa (”Annan pappa jättedum”).

Men det är också Anna Höglunds bilder som tillför ”Titta Hamlet” en helt annan dimension, för Hamlet är en oändligt sorgsen tonårskanin med hängande öron, en sådan som hon gestaltade i den vackra grafiska romanen ”Om detta talar man endast med kaniner” (2013), som med rätta blev Augustnominerad. Tragedin bor i Hamlets böjda nacke, medan texten piggt konstaterar fakta: ”Ofelia ramlar vattnet. Nu Ofelia död.”

Detta är en pekbok som inte är för barn utan för ungdomar och vuxna, precis som Barbro Lindgrens och Eva Erikssons ”Titta Max grav” på sin tid (1991). Och som den är gjord: en klassiker, nytolkad så att den blivit ett egensinnigt, lätt vansinnigt nytt konstverk.

Barbro Lindgren har gjort en kondenserad Hamletversion en gång tidigare, tillsammans med illustratören Eva Eriksson. Den gången ingick den i kapitelboken ”Vems lilla mössa flyger” (1989) där leksakerna satte upp sin egen vildsint roliga version av pjäsen, stenhårt nedskuren till väsentliga repliker.

Men denna gång överträffar både Barbro Lindgren och Anna Höglund sig själva, i en noga utmätt version som skär bort allt utom kärnan. Detta är ”Hamlet” som glad hjärtlöshet, men också som stor sorg, ensamhet och medvetenhet om döden.

I de avskalade, dova bilderna lägger Anna Höglund in enstaka betydelsebärande föremål. Som i inledningsbilden, där en stubbe får visa att ett mäktigt träd huggits ned. Eller som skorpionen som vandrar långt nere i bild längre fram i historien. Eller som Ofelias grav, där Hamlet (”Hamlet jätteledsen”) gråtande håller i ett kranium: liemannen rör sig i bildens ena kant, i den andra blommar ett träd. Livet och döden, sida vid sida.

”Titta Hamlet” är ett litet mästerverk, och det är inte utan att man skriker efter fler tolkningar: gör alla klassiker så här, lättillgängligt och kunnigt! Men det här är inte bara en bra start för den som vill möta Shakespeare för första gången, utan en överraskande stark tolkning även för dem som umgåtts med Hamlet länge.