Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Barmark av Malin Nord

Födslovåndor. Skrämmande och märkvärdigt om moderskap

Roman

Malin Nord

”Barmark”

Albert Bonniers förlag, 312 s.

 

Det händer att litteratur sätter igång fysiska processer i kroppen. Plötsligt kommer man på att man glömt att andas.

Jag känner det där fysiska påslaget redan några sidor in i Malin Nords roman ”Barmark”, den andra efter debuten ”Stilla havet” 2012.

Malin Nord är född i Östersund 1973 och det är i Norge men framför allt i Jämtland denna roman utspelas, under en period mellan början av 40-talet och modern tid.

Jag börjar snart tro på att naturen sätter sig i språket. På samma sätt som man kunde känna det karga Småland i Tomas Bannerheds ”Korparna” och det leriga Västergötland i Katarina Fägerskiölds ”Åsen” präglas Malin Nords ”Barmark” starkt av trakten den skildrar och romanen låter gestalterna växa ur det jämtländska landskapet. Som veckorna före midsommar när mörkret inte ger människorna ro, för då ”stannar ljuset tigande kvar i markerna när natten kommer”.

Två kvinnor träder fram, en mormor Signe och hennes dotterdotter Anja. Deras livsberättelser delas upp mellan dem i korta kapitel och historien länkar vidare till deras respektive döttrar.

Det finns dessutom två förlorade syskon med i berättelsen: Det första är Signes äldste son, som hon måste lämna hos sin bror och svägerska i Norge när hon flyr till Sverige under kriget. Det andra barnet är Anjas, som inte blir mer än ett foster. Jag vågar inte berätta mer om dessa barn, men deras frånvaro skapar en intensiv spänning och förutsättning för texten. Laddningen finns runt ännu en frånvarande person i boken, Monika. Dottern till Signe och modern till Anja, den person som knyter de två samman. Hon lever men är sval och oåtkomlig för dem båda. Och hon skapar ett vakuum.

Männen är av underordnad betydelse. I Anjas fall är mannens enda uppgift att vara med om att alstra ett barn. De bor i en isolerad by och han försöker delta under den första tiden med barnet, men tröttnar: ”Det här har varit din grej hela tiden.” Anja ”ville bli övergiven” och när de blev ensamma ”släppte jag kontakten med jordens yta”. Hon trodde det var en nödvändighet och hon kände hur ”kroppen vakade över Hanne åt mig”.

Det här är en text som renodlar graviditeter, fullbordade eller ofullbordade, förlossningar och moderskap. Framför allt är det Anjas benhårda vilja att bli gravid och bli mor som är själva stommen i boken. När hon väl lyckas är hon ingenting annat. Moderskapet överskuggar allt som i en neurotisk fanatism. Och som läsare väntar man bara på att det hela ska kapsejsa. Men det förloppet får vi inte se, det romanen gör är att med språklig kraft förmedla specifika känslor: ”kärleken till ett barn är ett rum långt inuti en människa som ömsom vakar över henne, ömsom håller henne skild från världen”.

Även om man har varit med om att vara gravid, att få missfall och att föda barn, tar författaren de erfarenheterna till ett nytt djup: ”det var som om något började falla sönder inom mig, av hennes tillgivenhet, en ömhet för stor för mig att hantera”. Och Anja flyttar över i sitt barn: ”Min plats var hos henne. Jag ville inte vara någon annan än den hon ropade på.”

Den här märkvärdiga romanen har flera skikt, men det skikt som stelnar till i mig är det som handlar om moderskapets och moderskärlekens skrämmande kraft.