Beate Grimsruds nya roman handlar om rätten att inte vara instängd i sin egen kropp.

Foto: Henrik Lindal Beate Grimsruds nya roman handlar om rätten att inte vara instängd i sin egen kropp.

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Litteraturrecension

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

Skribent: Beate Grimsrud

Titel: ”En dåre fri”

Bokrecensioner

Beate Grimsrud: ”En dåre fri”

Beate Grimsrud har skrivit en förunderlig roman om psykisk sjukdom som många kommer att älska, skriver Jens Liljestrand, men de alltför tydligt självbiografiska spåren väcker också en viss olust.

Beate Grimsrud har skrivit en förunderlig roman om psykisk sjukdom som många kommer att älska, skriver Jens Liljestrand, men de alltför tydligt självbiografiska spåren väcker också en viss olust.

Det finns en inledande mardrömsbild i Beate Grimsruds nya roman: den om ett sovrum som tippar. Huvudpersonen Eli ligger i sin säng och känner hur gravitationen suger henne mot fönstret, klamrar sig fast i sängstolparna, täcker för med tunga mörka gardiner för att lindra ångesten. Bilden varieras sedan genom boken, liksom hela det övergripande tillståndet – glidningen, den suggestiva skräcken, kontrollförlusten på det sluttande planet.

Det är svårt att förklara kvalitet i litterär text. Medan det är förhållandevis enkelt att tala om en romans betydelse ur ett kontex­tuellt perspektiv (socialt, politiskt, mänskligt) är det långt vanskligare att med ord definiera exakt hur ett estetiskt värde uppnås. Så låt mig säga så här: när jag läser vissa partier i ”En dåre fri” upplever jag själva känslan av tvångstanken, kan rent kroppsligt förnimma det labila tillståndet, hur läsningen får golvet under mig att slutta, rädslan för att hela rummet ska ”rasa ut ur huset som en byrålåda”. Det är mycket, mycket bra.

Annons:

I en ”Dåre fri” möter vi norskan Eli Larsen, som från tidig barndom lider av psykiska störningar, skriker omotiverat och får hysteriska utbrott, binds fast i sängen eller spärras in på toaletten av sina uppgivna föräldrar, kissar på sig långt upp i åldern och som skolbarn börjar utveckla vad jag uppfattar som en form av schizofreni.

Under en skolpjäs om Espen Aske­ladd – norskans Dummerjöns – blir den sexåriga Elis längtan efter att spela den manlige huvudpersonen så stark att Espen kryper in i hennes psyke. Hans sorgsna röst i hennes hjärna följs snart av flera: den sportiga Emil (hämtad från Lönneberga) och den aggressiva Erik. I vuxen ålder tillkommer den narcissistiska och pråliga prins Eugen. Pojkarna i huvudet representerar inte bara galenskap, utan också ett begär efter att lämna den kvinnliga kroppen; diskussionen om rätten till androgynitet löper som en röd tråd genom romanen.

”En dåre fri” är i grund och botten en bildningsroman. Eli utvecklar fantastiska kreativa förmågor, flyttar till Sverige och etablerar sig snabbt som författare och filmskapare. Parallellt åker hon in och ut från olika psykiatriska kliniker, skär sönder sina handleder, tvångsmedicineras, skrivs in på vård­intyg. Tack vare outtröttliga vänner – män och kvinnor till vilka hon har en nära men asexuell relation – och en klumpig och fläckvis inhuman psykvårdsapparat, överlever hon sin sjukdom och är mot romanens slut på väg att ta kontroll över ”rösterna”.

Bokens kronologiska förlopp interfolieras med flash-forwards till nu-planet, där den medelålders Eli kontinuerligt samtalar och bearbetar sin störning med den kognitiva terapeuten Jonatan, som skildras som ett mirakel av empati och tålamod.

Beate Grimsrud, som hyllats och prisbelönats för sina tidigare verk, har här skrivit en förunderlig roman om psykisk sjukdom och konstnärskap, om hur en männi­skas längtan efter normalitet stöts mot hennes stolthet över sin originalitet och unika talang. Mer än ett inlägg i den ständigt pågående debatten om psykvården – som förvisso får sig en grundlig överhalning i romanen, komplett med iskallt byråkratiska utdrag från Elis patientjournal – är ”En dåre fri” ett försvarstal för den skapande individen, om rätten att leva utan att vara instängd i vare sig en könad kropp, en diagnos eller fastbältad i en säng.

Men trots romanens många och betydande kvaliteter, finns det något hos den som gör mig tveksam. Berättelsen om Eli är i mångt och mycket berättelsen om författaren själv. Jag talar nu inte om enstaka självbiografiska inslag, utan om en levnadsteckning som i bärande delar är direkt kalkerad på Beate Grimsruds eget CV. Eli är inte bara jämnårig med författaren, bördig från Norge, skrivskoleutbildad i Sverige och bosatt i Stockholm: hon har också skrivit manus till samma filmtitlar och utgivit böcker på samma förlag, för vilka hon mottagit eller nominerats till samma prestigefyllda litteraturpriser.

I intervjuer uppger Grimsrud att romanen är uppdiktad, medan förlaget – av marknadsskäl? – har låtit påskina att skildringen av roman­figurens psykiska problem grundas i egna erfarenheter.

Att en författare flätar in sin självbiografi i texten är i sig inte särskilt anmärkningsvärt, men på slutet av romanen lägger sig det metalitterära perspektivet allt tyngre över sidorna. Eli börjar skriva en självbiografisk bok om ”rösterna” (vilket införstått är den bok vi snart har läst ut), en bok som beskrivs som plattformen för hennes tillfrisknande, som ska ”[s]lå hål på hålen så att världen hör”. Samtidigt hotar hon, med den psyksjukes typiskt självdramatiserande manér, att ta livet av sig när boken är klar.

Hur ska man som kritiker bedöma något sådant? Vågar man alls kritisera ”En dåre fri” utan att ta hänsyn till författarens psykiska välbefinnande?

Jag överdriver naturligtvis nu, i syfte att förklara en problematik: den sammanblandning av romanfigur och författarsubjekt som blivit allt vanligare i svensk skönlitteratur – som i Daniel Sjölins ”Världens sista roman” – känns inte bara sliten, utan blir här också ett redskap med vilket författaren dompterar sin publik.

Många kommer att älska den här boken, och en inte obetydlig del av den känslan kommer att baseras på att man anar att den där Grimsrud nog har haft det väldigt tufft ändå.

Manipulationen är inte bara olustig, utan också onödig, för även bortsett från det såriga jag som skymtar fram i kulisserna är det, som sagt, en imponerande bok.

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

rysk_500
Foto:AP

 Förslag i duman: Privatarmé ska slåss för ryska värderingar.

loverboy_500
Foto:Polisen

 De är unga, fattiga och kära. Många kvinnor offer för ”loverboysyndrom”. 82  18 tweets  64 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:
lappalainenpuff
Foto:Fredrik Funck

Tomas Lappalainen menar att åldersdiskrimineringen i Sverige är särskilt otäck.  ”På väg mot döden.” 11  2 tweets  9 rekommendationer  0 rekommendationer

 70 är det nya 60. Inte samma sak vara äldre nu som det var förr. 495  31 tweets  462 rekommendationer  2 rekommendationer

löfven
Foto:Roger Vikström/TT
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: