”Vad är det med manliga poeter och deras brinnande intresse för småfåglar?” undrade poeten och kritikern Anna Hallberg i DN:s kulturdel den 27 juli förra året. Efter bara ett par stycken i texten hade hon hunnit räkna upp tolv titlar och femton upphovsmän. Alla män.
De stackars småfåglarna tycks vara utsatta för en massiv kvinnlig ignorans.
En av de manliga poeter som blivit fåglarna trogen under sitt långa diktarliv är Bengt Emil Johnson, som i dag kommer ut med samlingen ”Aftonsånger”. Han har en lång historia med olika stilgenrer, konkretism under sextiotalets estetiska busande, därefter decennier av fritt nyttjade riktningar. Men hela tiden har Bengt Emil Johnsons stämma funnits där, varm och resonabel.
I den nya diktsamlingen har han lite av allt. De lättsamma vändningarna är kanske lite tyngre än förut, det blir mest små blinkningar till sextiotalets fria, fräcka livshållning och språkliga krumelurer. Men han har behållit sitt sound, och med minimala, repetitiva vändningar skapar han mättade dikter.
Jag ser att träden växer
där de växte.
Jag ser hur grönskan djupnar
emot kvällen.
De stroferna upprepas med förskjutningar i betydelsen, och när dikten är över har han på ett vackert och innerligt sätt tagit del av livserfarenheten.
Han skriver in en liten vänkrets i sin bok, översättaren Anders Bodegård och den polska poeten och Nobelpristagaren Wislawa Szymborska, den amerikanske poeten Mark Strand, den romantiske lyrikern Atterbom och så Werner (Werner Aspenström) som han har en liten gråsparvsdiskussion med.
Fåglarna är konstant närvarande, med sin sång, sina läten och sin flykt. Även i en ung människas liv är det via fågeln som råd gives:
Så det enda du kan göra är
att med misstroende sätta din tillit till
det nyss sedda, som fågeln, som just for
åt ett håll du kan kalla ”förbi”.
Diktsamlingen inleds och avslutas med variationer av samma dikt. En person, ett du, står inför ett tämligen likgiltigt auditorium och får inom sig det spinnande lätet av en nattskärra. Just då öppnar sig det ”väldiga rum som du aldrig besökt”. Rummet ”lyckligtvis alldeles tomt” och ”inrymmer samtidigt alla de ögonblick du försummat”.
Inträdet i det tomma rummet är en gammal symbol för mötet med det gudomliga. Rummet omsluter människan före livet och efter döden, i en evighet ”alla de ögonblick du försummat”.
Det är en försonad evighetstanke Bengt Emil Johnson ger sina läsare i ”Aftonsånger”. Och den inre röst som hörs är inte mänsklig, inte heller gudomlig. Det han hör är spinnandet från en nattskärra.
Det finns mycket vidskeplighet kring nattskärran, som är vaken nattetid, har ett brummande läte och en tyst, spöklikt flykt. Nattskärran är på tillbakagång i Sverige. Fågeln saknar landsbygdens gamla öppna åkerbygd, som växt igen under 1900-talet.
Men några nattskärror finns kvar och ger sig till känna när det är dags att fly i natten.