”En välspacklad vampyr som suger i sig champagne på ett slott i Djursholm.” Malin Fors, Mons Kallentofts något bedagade hjältinna, tänker på Annika Falkengren, SEB:s paranta vd som blivit något av en symbol för girighet och hänsynslöshet. ”Henne kan någon mycket väl ha velat spränga i luften”, fortsätter Fors sin tankegång alltmedan hon betraktar förödelsen på torget där en bomb nyss briserat.
Omgiven av glassplitter, blod och kroppsdelar tänker alltså kommissarie Fors att det inte vore konstigt om någon skulle velat se Falkengren sliten i stycken. Kallentoft är bra på att beskriva föreställningar som frodas i folkdjupen, gärna lätt indignerat, och i ”Vårlik” frodas hatet mot de rika. Malin Fors ger uttryck för samma typ av nästan reflexmässig aversion mot rika som kan avlyssnas i hundratusentals svenska lunchrum.
”I Sverige är det som bekant så att mycket pengar nästan automatiskt öppnar för kritik”, skriver Bengt Ericson i sin intressanta, faktaspäckade och tämligen skvallriga bok ”Den nya överklassen, en bok om Sveriges ekonomiska elit”. Det lilla ordet ”nästan” är intressant. Det finns nämligen en del rika som slipper folkets hat, rika som inte bara slipper kritik utan också är älskade.
Vilken författare skulle låta sin huvudperson tänka att ”någon kan mycket väl ha velat spränga Zlatan i luften”? Nej, precis. Lars Engwall, professor i företagsekonomi, menar att skillnaden mellan Zlatan och andra rika är att det är tydligt vad Zlatan gör. Han gör mål. Det kan ju vilken tv-tittare som helst se med egna ögon.
Att tjäna snuskigt mycket pengar på att spela fotboll betraktas alltså inte som problematiskt. Att bli rik på att leda ett företag ses med mindre blida ögon. Om man inte råkar vara Ingvar Kamprad, alltså.
Ingvar är något av en nationalklenod. Ingvar är ju bara en snäll och mysig gubbe från Småland, som genom flit och sparsamhet skapat sig en förmögenhet. Han är en vuxen Emil i Lönneberga, ärlig men ändå fiffig. Sånt gillar svenskarna. Kamprads något tvivelaktiga skatteplanering är inget som folk hetsar upp sig över. DN:s granskning av hans skatteplanering häromåret orsakade en mindre folkstorm: den fräcka insinuationen att Kamprad inte bara har rent mjöl i påsen gjorde folk förbannade. Rör inte vår Ingvar!
Att Kamprad, som är en av världens rikaste människor, är extremt återhållsam med att skänka pengar till välgörande ändamål upprör inte heller. Kamprads Hollandsregistrerade, skattebefriade stiftelse Stichting Ingka Foundation ska stödja ”nytänkande inom områdena arkitektur och inredning”. Inte fullt lika oegennyttigt som Sigrid Rausings engagemang i mänskliga rättigheter eller Percy Barneviks satsning på mikrolån till kvinnor i Indien och Afghanistan.
I Sverige är det inte lika socialt meriterande att dela med sig av sitt överflöd som i exempelvis USA eller i Storbritannien. I Sverige har ordet ”välgörenhet” en suspekt klang. Välgörenhet betraktas som en kvarleva från ett mindre jämlikt samhälle, som de rikas sätt att köpa sig fria från sitt dåliga samvete. Därför gör det kanske inte så mycket att Ingvar Kamprad inte verkar ha någon större lust att dela med sig.
Enligt myten är han ju inte så generös mot sig själv heller. En vanlig man med enkla vanor, sån är han, Kamprad. Han köper sin mat på stormarknader, kör en gammal Volvo och tycker inte om att ha semester.
Kamprad tycks inte ha något behov av att markera sin tillhörighet i den ekonomiska eliten. Han bär inga skräddarsydda kostymer, seglar inte och aspirerar inte på en plats i kungens jaktlag. Han bor inte i Djursholm och hans barn har inte gått på Lundsberg.
Kamprad kunde inte vara mer olik de andra miljardärerna som porträtteras i Ericsons bok än han är. Det som ändå förenar honom med dem, också med Falkengren, är viljan att tjäna pengar. Det som skiljer Kamprad från Falkengren är naturligtvis också att Kamprad producerar något, vilket skapar arbetstillfällen. Falkengren tjänar enorma summor på att låna ut pengar, på att, som Fors kanske skulle uttryckt det, driva människor i fördärvet.
En viss fartblindhet anas när man betraktar vd-löner och bonussystem. Ericson beskriver det hela som ”en sjuka som fått en oroväckande spridning inom det svenska näringslivets högre environger”. Man tror liksom att man är förmer än andra. Att man spelar enligt egna regler.
Ericson talar om sjukan som ”uppblåsthet”. ”Likgiltigheten inför vanliga människors villkor står i en omvänd proportion till den egna uppblåstheten.” Klyftan mellan ”vanligt folk” och de rika ökar. Enligt Luxembourg Wealth Study är genomsnittssvensken fattigast i västvärlden, mätt i termer av egna pengar.
Är det något som de riktigt rika behöver bry sig om, förskansade i sina palats, med barnen tryggt placerade på Lundsberg och förmögenheten i någon schweizisk bank? Det kan man nog tänka sig.
Miljardären Robert Weil menar i en debattartikel att ”det är dags för oss kapitalister att förena oss och finna former för ett större samhällsansvar”. Bevekelsegrunden är att stora klyftor undergräver kapitalismen, vars legitimitet är att den skapar och rimligt fördelar välstånd. Det har Ingvar Kamprad förstått, men inte Annika Falkengren.