Kanske kan politik vara något helt annat. Det vore ju en nåd att stilla be om ett valår där mediepådraget står i omvänd proportion till de frågor som faktiskt står på spel. Mona eller Fredrik?

Politik är att vilja, sa Olof Palme, och vi lever ännu med resterna av den idé om samhället som formades under 1900-talet: en evigt framåtriktad reformrörelse och politikerna som dess visionära arkitekter och byggmästare.

Huset vi ärvt från den tiden är knappast perfekt, men ingen talar om tillbyggnad längre. Regeringen liknar mest styrelsen i en bostadsrättsförening. Valrörelsen går ut på att bäst spänna ögonen i tv-kameran och få frågor om fönsterbågar och källarfukt att framstå som livsavgörande.

Att hela sättet att förvalta huset mer i det tysta har förändrats ganska dramatiskt är det få som talar om. Kanske för att alla blivit mer upptagna av den egna lägenhetens värde än av tillståndet i de gemensamma utrymmena. Partierna töms på medlemmar och engagemang.

Men så hör jag en märkvärdigt uppmuntrande röst från en annan tid. Den påminner om att det rådande tillståndet inte är det enda möjliga. Och då talar vi inte om en ytterkantsextremist, utan om den blide, tidigare kulturministern Bengt Göransson.

Han fyller snart 78, men man kan fortfarande då och då se honom live på föreningsgolvet i ABF-huset i Stockhom. Han gör det han som gammal folkrörelseman egentligen alltid gjort: samtalar och sprider kunskap och reflexioner. Det är hans idé om att verka i världen. Politik, säger han, är också att tänka.

Socialdemokrat, javisst, men av en ovanlig sort. Han är nämligen ingen statskramare. På tvärs mot socialismens moderna huvudfåra har han alltid varit motståndare till att samla samhällsmakten i centrum. Men lika bestämt är han emot det som blivit tidens alternativ: privatisering. Ett entreprenörssamhälle där det som nyss var gemensamt kommit att definieras i termer av ägande och affärsrelationer.

Bengt Göransson är en politikens tredjeståndpunktare, lika intressant som ovanlig. Sent i livet har han nu formulerat sin politiska syn i bokform: ”Tankar om politik”.

Det är en helt kort skrift, och jag önskar jag kunde säga att den är medryckande. Men Bengt Göransson är, på gott och ont, varken folktalare eller ideolog. Hellre än att proklamera morgonrodnadens utopiska folkrörelsesamhälle språkar han plirande och lite torrt, ibland rent förnumstigt, med läsaren om samtidens förvillelser. Man får läsa uppmärksamt för att se vad som faktiskt står där, men det är ofta mödan värt.

I centrum för hans idé om det goda samhället står inte ”väljaren”, och absolut inte ”skattebetalaren”, utan något betydligt värdigare: medborgaren, sedan länge passiverad och förminskad i både stats- och butiksmodellens Sverige. En medborgare kräver frihet och respekt, men förväntas också axla sitt fulla ansvar för helheten.

Och börjar man där händer intressanta saker. Politikens uppgift blir en annan. Inte att leverera resultat så mycket som att skapa infrastruktur och möjligheter. Rum, resurser, förbindelsevägar.

I Bengt Göranssons huvud liknar det gemensamma huset kort sagt – en folkrörelse. Eller med ett senare uttryck: ett utvecklat, civilt samhälle av gemenskaper, från kvarteret och filmklubben bort till facket. Det kan låta urbota omodernt, vem går med i ett samfund eller en idrottsförening nu för tiden, när man kan sköta sitt och bowla ensam?

Men det kan ändra sig snabbt. I de sociala mediernas tid förs fler samtal och diskussioner därute än någonsin, och engagerade Facebookföreningar växer fram sekundsnabbt. Och när blockpolitiken slutgiltigt gått i stå och källaren börjar ta in vatten kan behovet av ett medborgarsamhälle återuppstå förr än vi anar.

Dags då för en Bengt Göransson, version 2.1.