Det finns en skröna som kanske är en sanning om Morrissey och det ryska popbandet t.A.T.u. När t.A.T.u gör en cover på Smiths-låten ”How soon is now?” får Morrissey i en intervju frågan vad han tycker. Han säger att han inte känner till bandet och får svaret att det är två lesbiska, ryska tonårsflickor. Han svarar: ”Well… deep inside, aren’t we all?”
I sin nya roman ”Kolka” bevisar Bengt Ohlsson sanningen i Morrisseys påstående. Han gestaltar en lettisk tonårsflicka med en faiblesse för att fraternisera med udda sexuella existenser på konstiga internetforum på ett sätt som får mig att intensivt känna det vi alla innerst inne vet men ofta värjer oss mot eftersom de låter som en låt av Uno Svenningsson: att inom oss är vi alla ganska lika, att det bara är livsomständigheter som får oss att tro något annat.
De första sidorna trevar jag mig visserligen fram. Känner mig skeptisk när jag på tre sidor räknar till ordet knulla nio gånger. Huvudpersonen, en namnlös tonårstjej i obestämd ålder, sitter i kyrkan på sin pappas bröllop. De har flyttat från Lettland till brittiska landsbygden för att pappan träffat den rika godsägaren Katrina som är lite fel, ”liksom krockskadad”, och nu sitter tjejen alltså i kyrkan och inspekterar hela den fina brittiska släkten med alla kusiner och funderar på varför dessa britter knullar så himla mycket och om släkten föraktar Katrina för att hon behövt åka hela vägen till Lettland för att hitta någon att knulla med. Det är inte en särskilt originell scen och jag känner mig ungefär lika uttråkad som den truliga tonåringen i kyrkbänken.
Omvändelsen går dock mycket fort. Några sidor till och jag är fast i berättarjagets lite slappa humor och oväntade intelligens. Hon är en gäckande karaktär, i ena stunden naiv som ett barn, i nästa vuxen och cynisk, lömsk men samtidigt hjärtskärande uppriktig. En mångbottnad Snövit i en inverterad version av sagan, där jägaren blivit ett internetpervo, uppdragsgivaren är Snövit själv och styvmodern det lallande, trallande offret.
”Kolka” är ytterst en roman om hur svårt det är att ta emot snällhet och att ge den igen. En roman om att känna skuld men inte veta vad man egentligen gjort för att förtjäna den. En roman om att vilja säga saker men inte veta hur.
”Det får bli engelska från och med nu. Det här är mitt nya liv. Mitt nya land”, proklamerar flickan i öppningsstycket. Det visar sig snart inte vara lika lätt som hon trott. Trots att de ”är rika nu”, trots att styvmodern är ett under av älsklighet och styvsystern inte det minsta svartsjuk, bara snäll, kan hon inte riktigt komma ifrån tankarna på det gamla landet och mamman som lämnade familjen när flickan bara var en bebis. Inte heller kan hon komma ifrån misstanken att Katrina, ja hela England, tagit sig an henne, ”ongabongan från östblocket”, för att fylla ett existentiellt hål i sitt inre.
Sådana hålfyllare vet hon nämligen allt om. På kvällarna hänger hon på internetcommunities bland andra människor med liv som inte riktigt sitter som de ska. En av dem är Ensamvargen, en man som alltid fått skulden för saker han inte gjort. I ett rollspel med sadosexuella undertoner mellan flickan och Ensamvargen har de snart kommit fram till en lösning på sina respektive problem. Mejlkorrespondensen med Ensamvargen är en både obehaglig och vacker gestaltning av fantasins förlösande kraft och den nya tidens kyrka: internet som biktbås och mötesplats.
Bengt Ohlsson krönikören och Bengt Ohlsson romanförfattaren har två mycket olika röster. Tack och lov, kanske man ska säga. Den första har jag nämligen inte så värst mycket till övers för. Det är ingens fel egentligen. Det råkar bara vara så att pladdriga, smålustiga betraktelser över cityliv och pektelefoner är ungefär det tråkigaste jag vet.
Något av det roligaste jag vet, däremot, är smaskiga romaner och ”Kolka” är en sådan. Flickan trevar fram i språket och sin nya skevande värld, Ohlsson däremot är stensäker. Texten pendlar hastigt mellan högt och lågt, mellan cynisk humor och små sorgepärlor. Jag läser med glädje och tänker att det kanske måste finnas något slags jämvikt i ett författarskap som Ohlssons. För att kunna skriva riktigt bra romaner kanske han måste slafsa runt i det där lättviktiga kröniketräsket ett tag tills längtan efter struktur, eftertanke och precision bubblar över och blir en perfekt liten romanskapelse som ”Kolka”. Som är både t.A.T.u och Morrissey, som är du och jag och alla vi tror att vi inte känner.
Bengt Ohlsson är medarbetare i DN och recenseras därför av Amanda Svensson, författare och kritiker i Sydsvenskan och Expressen.