”De såg ut som SS, så maffiga var de! Man visste att de inte var några hippies. Det var något helt nytt.”
I ”Please kill me”, den bok som blivit New York-punkens främsta historiska urkund, försöker journalisten Legs McNeil förklara magin under Ramones allra första spelningar.
Hans naziparallell var inte ogenomtänkt. Tvärtom. Det gällde att markera hårt mot blomsterbarnen. Deras tid var ute.
Anledningen till att Johnny Ramone, eller John Cummings som han egentligen hette, blivit en centralgestalt i punkrocken är nog att han personifierade det kulturkrig mot hippierörelsen som punken i grund och botten var. Han älskade Reagan, var republikan livet ut och försökte snarare än att sprida den, bekämpa alla former av anarki. Särskilt inom sitt eget band.
Ramones hade med all säkerhet aldrig existerat utan gitarristen Johnny. Hans militäriska disciplin och oromantiska hållning till kreativitet var det enda sättet att hålla ihop den grupp dysfunktionella blandmissbrukare från Queens som 1974 valde att ta sig efternamnet ”Ramone” och sjunga sluddriga låtar om limsniffning, bombkrig och livet som pojkprostituerad på Manhattan.
Johnny Ramone är med andra ord orsaken till att din vänsterradikala kompis har Converse-dojor, att Metallica låter som de låter och att Sofie Fahrman våren 2011 med fog kan hävda att mc-jacka, tajta jeans och lugg är en piffig och tidlös look.
Hans silhuett var lika stilbildande som Coco Chanels och hans band var en punkmaskin – effektivt som ett dansband, alltid med samma setlist och med proffsmusiker i studion när de själva inte kunde spela låtarna.
Deras historia har berättats många gånger, men Johnny Ramones sista åtta år i livet tillbringades i avskildhet i Los Angeles och är till stora delar okända för hagiograferna. Med andra ord en perfekt projektionsyta för en ambitiös romanförfattare ur Conversegenerationen.
De där åtta åren har Bengt Ohlsson fyllt med romanen ”Rekviem över John Cummings”. Ett våghalsigt försök att skildra en döende ikon.
Valet av ämne är onekligen upphetsande, men att en uppdiktad biografi över Johnny Ramone inte visar en tillstymmelse till Ramones humor, aggressivitet och slagfärdighet är svårt att begripa.
Under sina håglösa bilfärder fram och tillbaka mellan sjukhuset, vännerna och delin blir Cummings inget annat än en anonym Los Angeles-karaktär, en Larry David utan humor.
Kanske visar sig Ohlssons begränsningar som författare just i den stora upptagenheten med hushållsrelaterade medelklassbestyr.
Men efter 200 sidor stånkar hans roman i gång. ”Rekviem för John Cummings” är nämligen en roman om prostatacancer. En sammanbiten och självklart sorglig berättelse om att inte kunna pissa, att inte kunna få den att stå och om smärtan som trampar upp snabbare och snabbare stigar i kroppen.
Johnny Ramones stumhet inför det oundvikliga slutet är rörande. Och Ohlssons stumma prosa klär för en gångs skull sin huvudperson.
Men nu måste vi prata allvar. Efter att ha lämnat romanen på faktagranskning till en livslång Ramonesfan får jag utlåtandet att de flesta anekdoter om bandet är hämtade ur Everett Trues biografi ”Hey Ho, let’s go”.
Att påpeka det i en recension kan tyckas orättvist. Men det är inte oviktigt, för det finns ett hål i Ohlssons romankonstruktion som är större än Dee Dee Ramones aptit på droger.
Här har vi alltså en roman som handlar om Johnny Ramones penis, där Chris Stein i Blondie framställs som en girig alkis, Tommy Ramone som en tunnhårig fördetting och hustrun Linda Cummings får sina intima delar granskade ur alla upptänkliga vinklar.
Ohlssons frispråkighet kring levande och döda är antingen gränslös eller noggrant belagd med research, förutom vad gäller två personer.
En av Johnny Ramones närmaste vänner på ålderns höst var Pearl Jams sångare Eddie Vedder. I romanen maskeras han till den ointressante ”Wayne”, och den kände skådespelaren ”Leon” är troligtvis en blandning av Nicolas Cage och Vincent Gallo med inslag av Rob Zombie.
Det finns kanske en godtagbar litterär förklaring till att Ohlsson väljer att göra just Cage och Vedder till genomfiktiva gestalter, samtidigt som Linda Cummings tillskrivs samlag hon troligtvis aldrig genomfört, men förklaringen finns ingenstans inom romanens pärmar.
Och det är ett problem som inte låter sig ursäktas med standardsvar om fiktionens okränkbarhet eller kritiker som inte kan hålla sig till litteraturens spelregler.
Den fejkade biografin – som smiter lika tajt runt verkliga människoöden som en svettig T-tröja efter en kväll på CBGB’s – är en både feg och lömsk genre. Och det spelar ingen roll om författaren heter Bengt Ohlsson, Sara Stridsberg eller Joyce Carol Oates. Genren är djupt omoralisk och här anas en feghet som gränsar till juridiska hänsynstaganden.
Visst, låt litteraturen vara omoralisk. Men glöm inte bort att ordet betyder att vara brottsligt hänsynslös mot levande människor.
Bengt Ohlssons roman är hursomhelst ingen Ramoneslåt, om någon hoppats på det. Här finns inga euforiska utbrott eller koncentrerade cynismer.
”Rekviem för John Cummings” påminner snarare om The Dictators, ett annat New York-band som påstår sig ha uppfunnit punken. Det är bitvis tungt, men alltför osvängigt, fantasilöst och långsamt.
Men precis som The Dictators milt uttryckt självgode sångare ”Handsome Dick” Manitoba kan Bengt Ohlson från och med nu skryta om att han var först.
Det kan ingen ta ifrån honom. Han har skrivit den första romanen om punkgenerationens definitiva död.
Bengt Ohlsson är krönikör i Dagens Nyheter och recenseras därför av Martin Aagård, kritiker på Aftonbladet.