Det var ett år på 50-talet då julen närmade sig i Chevy Chase, en burgen stadsdel i Washington. Den brasilianska diplomathustrun Clarice Gurgel Valente såg hur grannarna satte upp ljusslingor och pyntade husen. Hon ville inte vara sämre. När en vän kom hem till henne en eftermiddag upptäckte hon hur det i trädgården hängde bruna och svarta plastbitar i oregelbundna former. Det gav ett dystert intryck, ingenting som lyste eller glittrade.
Det var ett träffande konvenansbrott i konformismens USA, men knappast menat som en provokation. Fru Valente sade bara ”det är så julen känns för mig”. Hon kunde inget annat än vara lojal mot hur just hon uppfattade världen. Det är nog därför som hon i dag, mer än trettio år efter sin död, har blivit ett av 1900-talslitteraturens största namn.
Men vilket namn pratar vi om?
När hon föddes 1920 i en judisk familj fick hon förnamnet Chaya. Hon gifte sig Valente på 1940-talet. Som författare och offentlig person var hon dock alltid Clarice Lispector, med tiden kort och gott Clarice.
Hélène Cixous, en av de första européerna som tog till sig Clarices verk, jämförde henne med Franz Kafka. De har mycket gemensamt, även det yttre faktum att deras stora, internationella berömmelse i bägge fallen anmälde sig postumt.
Vid sin död 1977 hade Clarice en växande krets läsare i Latinamerika; först därefter, i samband med översättningar till franska, engelska och tyska, skulle hon förvandlas till en litterär storstjärna – ömsom en gnistrande supernova, glamorös och gränsöverskridande, ömsom ett svart hål, en den negativa metafysikens oemotståndliga och ibland svåruthärdliga besjungare. På 00-talet slog hon till sist igenom också i Sverige.
Framgången var långtifrån förutbestämd. När jag läser Benjamin Mosers biografi över Clarice Lispector, ”Why this World”, slås jag tvärtom av hur tunn gränsen mellan berömmelse och utplåning kan vara.
Clarice har alltid varit undflyende. Kritikerna har gärna identifierat henne med hennes texter, men dimridåerna kring hennes person har varit täta. Just därför är ”Why This World” en mindre sensation. Med heroisk energi har Moser inte bara grävt i arkiven, intervjuat vänner och släktingar, och läst allt som Clarice skrev, utan dessutom rest till de platser där hon befann sig någon gång under sitt liv. Resultatet är en bok som inte bara ger oss Clarice i helfigur utan dessutom tecknar 1900-talets historia ur judiskt och brasilianskt perspektiv. Som forskningsprestation är det imponerande; som läsupplevelse hänförande.
Tekniskt sett var Clarice invandrare i Brasilien. Hon var drygt ett år gammal när familjen kom dit 1922. Mania och Pinkhas Lispector, som föräldrarna hette, befann sig på desperat flykt undan svälten och pogromerna i det postrevolutionära Ukraina. De hade två döttrar med sig, Elisa och Tania; Clarice föddes längs vägen. När USA stängde dörrarna för östeuropeiska judar fick de rikta blickarna söderut.
Det var en fattig och härjad familj som satte bo i Maceió i nordöstra Brasilien. Deras mörkaste minne var den gängvåldtäkt som Mania utsattes för under en pogrom 1919. Hon smittades med syfilis och enligt folktro kunde en ny, önskad graviditet få henne att tillfriskna. Så skedde inte, men hon fick Clarice som överlevde födelsen och sedan fick se sin mor tyna bort och dö tio år senare. För Moser – och jag tror han kan ha rätt – är Clarices sorg och skuldkänslor kring mamman en avgörande drivkraft bakom hennes skrivande.
Pappa Pinkhas, som i Brasilien bytte namn till Pedro, skulle aldrig häva sig upp ur halvfattigdomen. Men han var fast besluten att döttrarna skulle få det bättre. Elisa fick lära sig att spela piano. Alla tre gjorde bra ifrån sig i skolan.
När familjen flyttade först till Recife, sedan till Rio de Janeiro, inleddes en rask klättring uppåt. Clarice studerade juridik och gifte sig 1943 med den blivande diplomaten Maury. Strax före bröllopet gav hon ut debutromanen ”Perto do coração selvagem” (”Nära det vilda hjärtat”). ”Boken är ett under av balans”, konstaterade en häpen kritiker. En annan jublade att det var ”den främsta roman som skrivits av en kvinna på portugisiska”. Vore Clarices liv en feelgoodfilm kunde historien sluta där, med hennes dubbla kliv in i medelklassen och parnassen.
Men – som huvudpersonen Joana undrar i debutromanen – vad händer efter det att man blivit lycklig? Clarice saknade begåvning för lycka. Till det var hon alltför märkt av sin historia. Livet som diplomathustru skulle slita på henne. I det sena 40-talets Bern, med sina prydliga och tomma gator, gled hon in i en depression. Det övergick hennes förstånd hur hon skulle stå ut med de plattityder om teater och konst som borgardamerna strödde kring sig. Hon började konsultera psykoanalytiker, något hon fortsatte med livet ut. Det var också nu som hon inledde sitt tablettmissbruk.
Washington var en bättre placering. Snabbare tempo, fler latinamerikaner, fler konstnärer. De två sönerna Pedro och Paulo höll henne också upptagen – Clarice tog moderskapet på största allvar. Men hon längtade alltid tillbaka till Rio, särskilt till den lilla krets intellektuella som hade stött hennes satsning på författarskapet.
1959 lämnade hon Maury och flyttade hem för gott. Märkligt nog måste hon börja om från början som författare. Debuten hade fallit ur minnet. Under exilåren hade hon skrivit tre romaner; två hade getts ut och fått ett blandat mottagande. Den tredje låg och dammade hos en förläggare som ständigt sköt upp publiceringen.
En anledning till det falnande intresset – förutom att Clarice inte hade funnits på plats – var att dessa tre texter hörde till det mest svårforcerade hon någonsin skrev. Den tredje av exilromanerna skulle till sist publiceras 1961 som ”A maçã no escuro” (”Äpplet i mörkret”), en lika tålamodsprövande som ambitiös allegori över synd, skuld och försoning.
Men hon hade fler strängar på sin lyra. Den stramt eleganta novellsamlingen ”Familjeband” kom ut 1960 och slog an i ett Brasilien som just då levde i ett modernitetsrus. Det bossanovan gjorde för musiken och cinema novo för filmen gjorde Clarice – tillsammans med João Guimarães Rosa, seklets andra författargigant i Brasilien – för litteraturen. ”Familjeband” var absolut modern och osentimental. ”Bättre än Borges”, ansåg den amerikanska poeten Elizabeth Bishop.
Mästerverket ”Passionen enligt G. H.”, som kom 1964, befäste hennes litterära ställning en gång för alla, åtminstone hos den smala publiken. En bredare läsekrets fick hon med de krönikor hon senare började skriva i Jornal do Brasil. (Även tidigare hade hon arbetat som flärdfull kolumnist under pseudonymen Helen Palmer.)
Mångsidigheten låter ana en motsägelsefullhet som Moser skildrar inkännande. Clarice var smal och bred på samma gång; både brödskribent och konstnärligt kompromisslös. Hon var mondän medelklass men oroade sig ständigt för pengar. Hon var fåfäng, förde sig som en brasiliansk kvinna skulle, och samtidigt radikalt frihetssökande. Hon var världsfrånvänd men demonstrerade mot militärdiktaturen 1968. Hon var sekulär och samtidigt en religiös mystiker. Dessutom – och detta är ett huvudtema hos Moser – var hon judinna i ett samhälle där judendomen antingen var okänd eller betraktades med misstänksamhet.
Med åren tilltog de inre slitningarna. Parallellt med att hon blev ett stort författarnamn (fortfarande utan att tjäna pengar på sina böcker) fick hon allt svårare att umgås med människor. Hon isolerade sig. Ringde sina vänner mitt i natten, sömnlös och ångestriden. I september 1966 somnade hon, neddrogad av tabletter, med en cigarett i handen; branden höll på att ta livet av henne. Hon fick leva ytterligare elva år innan hon dukade under för cancer i äggstockarna.
Under sina sista år skulle hon skriva några av sina mest nyskapande böcker, ”Levande vatten” (1973) och ”Stjärnans ögonblick” (1977). Men hon kände sig redan gammal, talade ofta om sin förestående död och hade egentligen tappat tron på litteraturen: ”inget av det jag skriver kan förändra någonting”. Som så ofta hos Clarice var det genom negationen som hon hittade fram till sanningen: få författare har i samma grad förändrat sina läsare.