Birgitta Almgren: ”Inte bara Stasi. Relationer ­Sverige–DDR 1949–1990”

Efter en resa till Helsingfors skriver den ”inofficielle medarbetaren” Imme i sin rapport till DDR:s säkerhetstjänst Stasi att man inte behövde lämna in rumsnyckeln i hotellreceptionen när man gick ut.

En till synes ovidkommande detalj, som Birgitta Almgren citerar i förbi­gående i sin kartläggning av relationerna mellan Sverige och DDR, men en skärva som hos en Kapu­scinski hade fått symbolisera hela krukan. I ett land där rumsnyckeln inte behöver lämnas in är det mycket svårare att upprätthålla ett fun­gerande övervakningssystem, och i DDR övervakades allt och alla med preussisk noggrannhet. Där skulle alla nycklar lämnas in.

Birgitta Almgrens ambition är nu en annan än att finna den detalj som fångar ett helt imperium i blixtbelysning, hon vill redovisa systemet i alla dess enskildheter. Hennes fält är heller inte den resande reporterns, hon hittar världen i arkivet. Hon är professor i tyska vid Södertörns högskola och gav för några år sedan ut ”Drömmen om Norden – nazistisk infiltration i Sverige 1933–1945”. Och nu kommer ”Inte bara Stasi”, en bok om DDR:s verksamhet i Sverige.

För DDR var Sverige ett ”tyngdpunktsland”, en strategisk granne på andra sidan Östersjön och en neutral buffert mot väst. Lika viktigt var att inte lämna det svenska fältet fritt för västtyska intressen. Almgren visar hur systematiskt man gick till väga.

Den ”inofficielle medarbetaren” Imme var inte bara spion för Stasi, han hade också en officiell roll som Dieter Schwarz, direktör för Rostocks zoo. I den egenskapen hade han nära kontakter med chefen för Kolmårdens djurpark och kunde rapportera hem om stort och smått även från personliga möten.

Mycket av det Almgren hittat i hans rapporter är inte hemligare än det vilken resande som helst kan skriva hem om, skillnaden är förstås att Imme gjorde det på uppdrag av Säkerhetspolisen. I själva verket hade alla DDR-medborgare som befann sig i Sverige i tjänsten förbundit sig att rapportera till Stasi, annars fick de inte resa ut. Och om de inte fullgjorde uppdraget till belåtenhet kallades de hem.

Alla relationer handlade inte om spionage, och huvuddelen av boken ägnas öppna samarbeten kring kultur- och utbildningspolitik. DDR öppnade 1967 ett kulturcent­rum i Stockholm och dess förste chef Jan Peters (som kallades hem redan efter tre år) skrev i en kulturpolitisk rapport att det fanns goda ”anknytningsmöjligheter” mellan DDR och Sverige eftersom även Sverige strävade efter att kulturen skulle nå hela befolkningen och att kulturpolitiken skulle motverka kommersialismens negativa verkningar.

Almgren sätter inte in Peters rapport i ett större historiskt sammanhang, men den som gör det kan konstatera att rapporten inte bara innehåller formuleringar som fortfarande är gångbara i den kulturpolitiska diskussionen, utan också är skriven i en tid när denna var ett relativt nytt fenomen i hela Europa.

På bägge sidor järnridån diskuterades decennierna efter kriget vad staten borde göra på kulturområdet. I Sverige resulterade det i 1974 års kulturpolitik, men 1967 konstaterar Peters att svenska konstnärers och författares situation var mycket osäker, i stället för fasta garantier fanns ett ”allmosesystem”.

Att skriva historia med facit i hand kan lätt leda till anakronismer. Vi vet nu – och många visste redan då – att mycket var ruttet i staten DDR. Men när teatern i Rostock gästspelade med en pjäs av Peter Weiss i Göteborg i slutet av 1970-talet, eller när min litteraturvetenskapliga institution i samma stad hade lärarutbyten med universitetet i Greifswald var det ingen som tänkte något annat än att DDR skulle existera för alltid.

Om jag minns rätt var det knappt någon som anade vad som skulle ske ens den 8 november 1989, en dag före murens fall. Det fanns en halv värld på andra sidan muren som man ändå måste prata med, samarbeta med och till och med försöka att påverka. Birgitta Almgren är väl medveten om detta, hon tillåter sig inte att triumfera över historiens förlorare, utan redovisar hur relationerna såg ut.

Det område hon ägnar mest utrymme är skolan och universitetet. Sverige hade fattat beslut om en enhetsskola i början av 60-talet, försöksverksamhet hade pågått hela 50-talet. Här fanns många beröringspunkter med skolsystemet i DDR, men framför allt fanns det två personer vars personliga engagemang kom att betyda mycket för samarbetet: Stellan Arvidson och Britta Stenholm, två skolpolitiker, aktiva i olika skolkommittéer och på Skolöverstyrelsen, men också i Vänskapsförbundet Sverige-DDR.

I Birgitta Almgrens framställning finns det inga andra enskilda personer som spelat så stor roll som dessa två när det gällde att in i det sista propagera för DDR och dessutom ha makt att främja DDR:s inflytande i Sverige. Båda är döda och kan inte gå i svaromål, Almgren behandlar dem dock korrekt, utan att vara vare sig överslätande eller anakronistiskt anklagande.

Varken Arvidson eller Stenholm gjorde egentligen något som faller under brottsbalken, Stasis arkiv avslöjar att Arvidson betraktades som en helt central person när det gällde att förespråka DDR:s skolsystem och över huvud taget underlätta ett ömsesidigt utbyte av erfarenheter på skolans område. Han erbjöds semestervistelser vid Östersjön och resor till Greifswald, han ordnade informella möten på hög skolpolitisk nivå, men underrättelseverksamhet i juridisk mening var det inte fråga om.

Arvidsons brott ligger på ett annat plan: han idealiserade DDR, försvarade till och med murens existens, förnekade att det fanns politiska fångar i DDR. Hans bild var ljusare än de flestas men han var inte ensam om att se positivt på DDR.

Almgrens genomgång av olika typer av arkivmaterial – inte bara Stasis – innehåller över huvud taget mycket lite explosivt stoff, inga skandaler, inga avslöjanden, men desto mera av vanlig aningslös naivitet. Tidsandan gynnade en stor öppenhet gentemot DDR, och det Almgren redovisar är framför allt konferenser, helt öppna samarbetsprojekt och kontakter mellan skolor, förlag och andra kulturinstitutioner.

Det fanns dock de som lyckades bättre än Arvidson med att ha högt i tak och samtidigt hålla kritiken levande. Tyska institutionen vid Stockholms universitet hade många kontakter med östtyska akademiker och författare. Det hindrade aldrig Gustav Korlén, som var professor vid institutionen, att ta omedelbar och öppen ställning när Wolf Biermann fråntogs sitt medborgarskap 1967 eller när DDR deltog i inmarschen i Prag 1968.

Mer förvånande är kanske hur väl VPK kommer ut ur Stasis arkiv. C H Hermanssons brytning med stalinismen hade återverkningar på relationerna till DDR och den ende som var ”användbar” för DDR var dåvarande partisekreteraren Urban Karlsson som klagar över strömkantringen i partiet inför de östtyska kamraterna.

Med ”Inte bara Stasi” har Birgitta Almgren grävt fram och presenterat ett material ingen som i framtiden vill analysera förhållandet mellan Sverige och DDR kan gå förbi. Själv redovisar hon mer än hon diskuterar, det ligger ofta i arkivforskningens natur, men hon resonerar också kring retorikens roll och jämför nazismens med kommunismens språkbruk i ett avsnitt som för min del gärna kunde varit längre.

Påfallande ofta återanvände de östtyska kommunisterna såväl nazisternas honnörsord ”offensiv”, och ”attack”, som deras skällsord ”dekadens” och ”urartning”. Fienden skulle förintas eller likvideras, ockuperade länder befrias. Om det är något man kan lära av historien är det att vara vaksam på när maktens språk utplånar alla nyanser och målar världen i svart eller vitt.