Birgitta Lillpers: ”Om du fick tänka dig ett hem”

”Om du fick tänka dig ett hem” heter Birgitta Lillpers nya roman. Åtta år sedan sist, däremellan diktsamlingar, flera stycken. Senast den mångfaldigt prisbelönta ”Nu försvinner vi eller ingår” som kom 2007. Men nu alltså en roman; ganska kärv, motvalls, för att inte säga dystopisk.

I centrum finns den asketiske utbölingen Volmar Frank. Han har lämnat barn och äktenskap bakom sig. Lever som en luffare, nära naturen med ett minimum av ägodelar, flyttar mellan rivningshus och tillfälliga boplatser. För stunden har han hyst in sig i ett övergivet kraftverk i skogen. I samhällets utkant finns också sjukpensionären Ilse, och mellan dessa två växer ett civilisationskritiskt samförstånd: Ilse ”tyckte sig se att alla, verkligen alla, hängde ihop med varandra och att det inte någonstans i närheten fanns något som inte var bestruket med makt, dumhet, våld, pengar, hot och död”.

Trakten där Volmar och Ilse lever är föremål för omorganisation och tillväxt, ”myndighetsspråkets slem”, tänker Volmar. Golfbanor ska byggas, skog skövlas, hus rivas och människor vräkas bort. ”Fanns någonstans någon som hade kunnat vilja höra om bittermandeldoften från häggarna, om sötmandeldoften som kom från rönnens bark?” undrar Volmar. Och Ilse svär i butiken över ”färdigskivad smörgåsmat, sötat industritunnbröd och illa hanterad, säkert hårdbesprutad frukt”.

Det var länge sedan jag läste en så skoningslöst samtidsfientlig svensk roman. Här finns inga goda utsikter, inget hopp, ingen nåd.

Apropå nåden så har hela romanen också en stark kristen infärgning. Volmar Frank (vars namn kan härledas till Vladimir som betyder ”världens herre” och Frank som kommer av Franciskus) har ett blödande sår ”i den vänstra sidan” som aldrig vill läka. Och närmast övertydligt sägs det: ”i sidan har han ett sår som bara för korta stunder slutar rinna. Den som tvivlar kan peta.”

Man behöver inte vara Tomas tvivlaren för att känna en viss skepsis inför den Kristusgestalt som Birgitta Lillpers tecknar i ”Om du fick tänka dig ett hem”. Det rasslar av salamandrar i löven. Natten till domsöndagen, av alla dagar, vandaliserar någon garaget till den veterinär som hjälpt Volmar med hans sår. ”Alltsammans är mitt fel förstås, konstaterade Volmar Frank. Alla som har med mig att göra kommer i kläm, förr eller senare.” Och Ilse tänker ”att hon förvandlats mer än hon förstått, att hon blivit mycket lik den där mannen med såret”.

Om Jesus kom ner till jorden i dag, skulle vi inte känna igen honom; är en klassisk retorisk figur som använts av många författare före Lillpers. Vad som besvärar mig med ”Om du fick tänka dig ett hem” är inte det aggressiva samtidshatet, som på många sätt kan vara relevant, och inte den religiösa intertextualiteten i sig, som nog kan ha sina poänger, men det är bristen på humor, rörelse och energi som gör texten stel och lite förnumstig.

I diktsamlingen ”Nu försvinner vi eller ingår” var rågången ett bärande motiv. Att ”gå rå”, genom skog och mark, kvistar och ris. Där fanns en framåtrörelse som var snårig men stark. Här är det mer blockerat och stängt. Lillpers egensinniga språk lyfter inte riktigt som det brukar. Liknelserna skevar: ”matt och konst­igt högblank”, ”Månskenet kändes som kyla som nästan brände” och raderna trasslar till sig: ”De vackraste vinterdagarna utöver avfallstransporterna förvänta sig bara denna art av stillastående.”

Bäst är romanen när den inte lägger det stora rastret över tidsandan, utan går in i utsattheten och ensamheten hos den lilla människan. Då blir Birgitta Lillpers en ömsint och drabbande författare som förmår teckna sorgen så att den blir verklig och känns: ”I livet där inga väggar fanns, där hot strömmade in och hon till fullo blev varse att blottan fanns också i detta hon kallade ’sig själv’. Var blottan såväl i det yttre som i det inre var den antagligen en och densamma var den än var”, tänker Ilse. Och som läsare önskar man att Ilse, såväl som alla andra människor, slutligen ska hitta en plats, möjlig att kalla för ”ett hem”.