När Birgitta Stenberg skriver sitt liv redovisar hon inte; hon gräver. Hon går från grenarna och arbetar sig nedåt mot rötterna. Hon inledde med att berätta om sin ungdom i böcker som ”Kärlek i Europa” och ”Apelsinmannen”. Den avslutande delen på hennes självbiografiska serie, ”Eldar och is”, handlar om hennes ursprung.

Hon berättar att historien har gnagt i henne sedan 1962. Och när man läst den får man en glimt av var Birgitta Stenberg, denna äventyrliga, livshungriga själ som var före sin tid – som levde sextiotalet redan på femtiotalet – kommer ifrån.

Här skildrar hon tre generationer kvinnor. Mormor Alma, mamma Ingeborg och Birgitta själv. Romanen inleds med att Alma kommer som tjugofemårig skollärarinna till en by någonstans i Norrland. Hon hamnar direkt i ett ménage à trois med prästparet. Det är ett härligt och öppet sexuellt förhållande, men när Alma blir med barn är prästparet inte lika öppet. Alma lämnar byn och blir snabbt bortgift med drängen på hennes föräldrars gård.

Sedan börjar mystiska saker hända och så fortsätter det genom generationerna. Det går rykten om övergrepp i familjen. Nya fäder dyker upp och kastar om släktträdet. Den arketypiska frågan ”Vem är min far?” ställs många gånger, men på sista sidan händer något som ställer allt på ända.

Tyngdpunkten ligger, som ofta hos Stenberg, på erotiken. Man kan först tro att hon ser sexualiteten som en urkraft, en inre eld som regerar människorna oberoende av deras vilja.
Men vid andra genomläsningen slår det mig att flera av passionerna har en djupare klangbotten. De handlar om att rätta till något som blivit fel. Alla tre kvinnorna gör var sin klassresa. Nedåt, sedan uppåt och så nedåt igen.

Den välbeställda bonddottern Alma hamnar i ett torp men upplever ett förakt från sin makes släkt. Hennes dotter Ingeborg avskyr fattigdomen och blir besatt av att återfå sina morföräldrars sociala ställning. Hon sätter sig i sinnet att hon ska bli rik, söker sig till adliga miljöer och lyckas till slut gifta sig med en välbärgad apotekare.

Men hennes dotter Birgitta skäms i sin tur över att ha det för bra. Som barn förälskar hon sig i stans notoriske inbrottstjuv och söker sig till kriminella kretsar.

Klassresorna ger kvinnorna en känsla av ensamhet, eftersom de träder in i mannens sociala grupp. Passionen blir då ett försök att överbrygga klyftor; att reparera det sår som uppstått genom moderns klassresa. Att överkomma en ensamhet – som sedan byts mot en annan.

Jag känner släktskap med Birgitta Stenberg, men har alltid tänkt att hennes författarskap skulle kunna bli så mycket mer, så mycket större. Bara en bråkdel av de rika erfarenheter hon har måste räcka för att ge insikter om människan som är få förunnade. Ofta har det dock stannat vid de häftiga anekdoterna. De fantastiska historierna har gjort henne till kultfigur, men jag tror att de också har stått i vägen för hennes litteratur. Det är som att hon inte hinner med att gestalta, för det händer alltid något nytt som hon skyndar vidare till.

Tidvis märker man även detta drag i ”Eldar och is”. På ena sidan är Alma en gudsfruktande, stammande skolfröken som inte vågar läsa romaner av rädsla för att det ska vara syndigt. På nästa sida ligger hon med både prästen och prästfrun, verkar helt ohämmad och får massor av orgasmer utan att man fattar hur det har gått till. En fullkomligt omvälvande händelse, men människorna ter sig helt oberörda.

Så i slutet släpper Stenberg fram smärtan. Efter att allt ställts på ända vilar hon i ensamheten, i det kompakta mörkret som den existentiella osäkerheten skapar. Hon vågar stanna i smärtan en stund, ser att den också är vacker. Och man känner att Birgitta Stenberg har hittat hem.