Sista natten med gänget? Nina Björk förvånas över stjärnfeministerna.
Den norska litteraturvetaren Birgitte Huitfeldt Midttun har verkligen träffat hela gänget: Julia Kristeva, Judith Butler, Toril Moi, Luce Irigaray, Gayatri Chakravorty Spivak, Susan Bordo, Hélène Cixous, Martha Nussbaum. I ”Kvinnereisen” intervjuar hon dem alla, de senaste decenniernas västerländska feministiska stjärnskott.
Grundfrågorna är de vanliga – vad är en kvinna, hur blir hon till, vilket är problemet och var finns lösningen? Och fast jag kanske borde ha varit förberedd blir jag förvånad när så gott som alla svar kretsar kring en och samma storhet: språket. Subjektet må vara splittrat, de stora berättelserna döda och revolutionen inställd – här träder en ställföreträdande hjälte fram som ytterst potent aktör. Det finns ingen hejd på tilltron till vad språket kan åstadkomma. Det kan undergräva sexism; det kan bekämpa rasism; få kvinnor att hitta sin sexualitet, sin identitet och sina goda kärleksrelationer; lösa rivaliteten mellan kvinnor genom att etableras på nya sätt mellan mödrar och döttrar.
Alla talar om språk. Ingen talar om pengar.
Och visst, feminismen har ju som mycken övrig kulturteori gjort sin lingvistiska vändning under dessa tänkares tid. Det är liksom den här generationens stora upptäckt: det vi kallar natur, kropp och kön är förmedlat via språk och kultur och därför stängt för omedelbar tillgång. Och så fick vi orden som alla studenter lärde sig stava till redan på a-nivån, diskurs och konstruktion.
Meningen? En frigörelse från det av naturen påstått givna. En möjlighet till ny mänsklig makt. Den grundläggande förtryckande associationskedjan kvinna–
natur–materia–passivitet förklaras ogiltig. Bara hittepå, utan grund i den ”verklighet” vi numera sätter inom citationstecken.
Men frågan är vad som egentligen förändras efter dessa operationer. Om naturen och materien nedvärderas för att de tillhör den kvinnliga sidan av en värld som mannen har till uppgift att behärska, eller om de helt försvinner eftersom vi inte kan nå dem direkt och omedelbart, bortom språkets förvridna makt – kanske kan det kvitta? Resultatet blir detsamma: idealism. Inte längre Andens, men Diskursens.
Dessa kvinnor – som får mer välmenande än kritiska frågor av en i och för sig kunnig och väl inläst intervjuare – är filosofer, psykoanalytiker, litteraturvetare. Språket är vad de gör for a living. De säger saker som ”att skriva är revolutionerande” och ”att läsa är vårt förhållande till världen”. Jag får en känsla av att de lägger sin egen gest, sin egen handling, över hela tillvaron.
Åtminstone en av dem, Julia Kristeva, skulle antagligen finna något storslaget i denna självupptagenhet. Hon säger sig inte längre vara en del av ”massfeminismen”, utan är numera ”än mer radikal”. När hon funderar på vilken skillnad vi kan göra försöker hon att ”inte fråga vilken skillnad kvinnor som grupp kan åstadkomma, utan en enskild kvinna”. Välkommen, du nya sköna liberal.
Fast jag kanke är orättvis. Spivak, Nussbaum och Bordo delar inte övrigas språkfetischism, och Toril Moi är som vanligt jordnära och konkret. Ändå: dessa kvinnor var mitt och jag tror många svenska feministers universitet. De öppnade nya dörrar, fick i gång vissa tankar, gjorde psykoanalys och språkteori lockande. Men när jag nu möter dem i samlad tropp så här i efterhand önskar jag nästan att jag hade gått i en annan skola.