Det är inte hopplöst. Efter körer av rutinmässigt gnällande om journalistikens förfall dyker det i varje generation upp någon som tar nacksving på publiken. Det här var nåt nytt. Plötsligt är man golvad.

Journalistiken var visst inte död. Inte kritiken, inte reportaget.

Björn af Kleen, född 1980, hade utmärkt sig som en ovanligt bra skribent men när reportageboken om adeln i Sverige ”Jorden de ärvde” kom ut började det surra om hans namn. Vilken reporter. För varje kapitel hade han avslöjat ett nytt Sverige bakom det gamla, eller tvärtom, ett gammalt Sverige bakom det nya.

Han hade ett suveränt sätt att ta hand om detta material om arvsrätt och fideikommisser som uppenbarligen ingen tidigare hade uppfattat som journalistiskt intressant. Björn af Kleen använde sitt adliga namn för att ta sig in på ställen som han annars inte haft tillgång till, och han använde sin personliga journalistiska stil för att gestalta det.

I dag kommer han ut med en artikelsamling, kallad ”P. S.”. Halva hans ansikte syns på foto i bakgrunden på omslaget. Vi ser hans ena, lite luriga öga. Reporterns öga.

Väldigt många skribenter har problem med sin journalistiska identitet. Man är egentligen författare, professor, redaktör, ja, någonting annat, och så skriver man artiklar. Men Björn af Kleen är verkligen reporter och hängivenheten och den ohämmade kärleken till genren gör hans reportage ovanligt fullödiga och nyanserade.

Jag gillar hans avväpnande ärlighet när han berättar om efterspelet till ”Jorden de ärvde” och bråket med baronen som kände sig sviken och ville stämma honom och förlaget. ”Jag har alltid varit konfrontationsrädd” erkänner af Kleen. Och det ordnade sig med baronen till slut.

Björn af Kleen rör sig där uppdragsgivare är intresserade av hans blick, eller där han själv ger sig uppdrag. På krogarna, på Stureplan, i modevärden, i litteraturen och författarvärlden. Och på ett besynnerligt uppdrag i reality-såpan Paradise Hotel. Han gör en av de sista intervjuerna med Ryszard Kapusinski 2007 och en rolig intervju med Nisse Schwartz på Expressen (som Björn af Kleen för övrigt ska efterträda).

I små krönikor om mat eller mode gäller det att gå från noll till hundra på 2 000 tecken, och det kan han. Garnerat med några snygga formuleringar och en smart poäng. Krönikör är ett jobb och han levererar.

I författarintervjuer får Björn af Kleen ofta tag på något oväntat hos personen som leder in i böckerna, inte stannar utanför som så ofta annars. Det gäller John Ajvide Lindqvist, Martina Lowden, Anna Hallberg.

Även om Björn af Kleen kan framstå som en välskräddad svärmorsdröm, långtifrån den som nitar folk med tuffa frågor, lyckas han ofta komma längre och djupare än skjutjärnen i sina avslöjanden, som i ”Jorden de ärvde”. Han plockar ur folk saker de knappast hade tänkt säga, och ger en sannare bild.

Vad han har? En klar talang för jobbet.