En gång förkunnades framtidsbudskapet om ett folkens Europa med stolta trumpetstötar om fred, demokrati och gemensamma värden. Andra stämmor sjöng om ett starkare skydd mot det globaliserade kapitalets härjningar: enade vi stå, söndrade vi falla.

I dag hörs mest spridda, ostämda toner och EU:s ledande politiker ser lika stressade ut som Göran Persson på 90-talet efter sitt förödmjukande besök hos finansvalparna på Wall Street.

Den som är satt i skuld är icke fri, och skuldsatta är vi nu allihop.

I den pigga serien Atlas reportage nystar Björn Elmbrant i boken ”Europas stålbad” behändigt upp vad det egentligen var som hände när euron kom på obestånd. En analys från vänster om man så vill – men insiktsfulla kommentatorer skiljer sig faktiskt inte så mycket åt i beskrivningen av hur tsunamin slog in (om man bortser från rena dumheter som den om grekernas lathet): för stora lån och för lite verkstad. Däremot går åsikterna isär om följderna och vad man borde göra åt saken.

Ibland skadar det inte att vara efterklok. Rätt många varnade för att euron skulle bli en obekväm tvångströja för länder med skilda förutsättningar. Andra påpekade att Greklands inträde kunde hota hela systemet. Så varför lyssnade ingen?

Elmbrants svar är att farhågorna dränktes i dånet från historiens vingslag. Europrojektet var stort, det kunde bli större, alla skulle med.

Men slavarna på triumfvagnen fick alltså rätt, och i en desperat kamp för att hålla skuldvågen från EU:s banker och kärnområden sätts nu land efter land på hårdbantning, samtidigt som det ekonomiska armbågsrummet krymps för hela eurozonen. Det hela är obehagligt likt det Naomi Klein kallade ”chockdoktrinen”: med en djup kris som förevändning kan man driva igenom nästan vad som helst.

Kanske skadligast för EU som idé är att den bistra politiken dikteras från slutna rum utan insyn. Därmed börjar dagens union likna just det monster dess fränaste belackare brukat måla upp: ett byråkratvälde där ekonomilobbyister har större inflytande än parlamenten.

Elmbrant själv är ingen EU-ätare, tvärtom. Sakligt, kunnigt och närmast sorgset beskriver han eurons väg från frisk beslutsamhet till blek eftertanke. Men han är pessimistisk. Dörr efter dörr till en alternativ krispolitik stängs, skriver han, och nu ligger det i korten att euron slutar i ett mänskligt, politiskt och ekonomiskt nederlag.

Högmodets lön kan bli döden.