Natten mot den 12 maj 1971 rasslade motorsågarna i gång. Tretton almträd skulle fällas för att ge plats åt den nya tunnelbanenedgången i Kungsträdgården. Men med en massiv opinion i ryggen lyckades demonstranterna på plats förhindra att de gamla träden sågades ner. Fyra poliser skadades vid kravallerna, ett par demonstranter hamnade på sjukhus efter att ha blivit slagna med batonger och rutorna på en kranbil slogs sönder.
Men dagen efter var alla glada, från de anarkistiska demonstranterna till kåsören Kar de Mumma, som förklarade att ”även socialgrupp ett” solidariserade sig med den utomparlamentariska aktionen.
Den enda som opponerade sig mot almstriden var det socialdemokratiska finansborgarrådet Hjalmar Mehr, som ställde den lika relevanta som impopulära frågan: ”Ska man ha rätt att tillgripa våldsmetoder mot parlamentariskt fattade beslut som man ogillar?”
Sedan dess har Hjalmar Mehr ensam fått bära skulden för att ha skövlat Klarakvarteren och förvandlat Stockholms city till en rå betongöken.
Nu, 40 år senare, får han sin upprättelse. Journalisten och författaren Björn Elmbrant tecknar i boken ”Stockholmskärlek” en mer nyanserad och positiv bild av politikern Hjalmar Mehr. Utan honom, får vi veta, hade det varken blivit något Kulturhus, någon Stadsteater eller någon konst i Stockholms tunnelbana. Dessutom hjälpte han till att rädda Gamla stan undan 60-talets rivningsiver.
Hur sann denna nya sanning är går förstås att diskutera. Men en sak är uppenbar: Hjalmar Mehr älskade sin stad lika mycket som han avskydde misären och smutsen i gamla Klara. På så sätt var han något av en politisk motsvarighet till författaren Lubbe Nordström, som dokumenterade den svenska fattigdomen i radioserien ”Lort-Sverige” i slutet av 1930-talet.
Så här förklarade Hjalmar Mehr själv sitt engagemang i moderniseringen av Stockholms innerstad: ”Min mamma flyttade vart och vartannat år. Stora, omoderna lägenheter med torrklosett och råttor på gården och jävligt och dant.”
Hjalmar Mehr såg sig snarare som en som byggde upp än som en som rev ned. Hans vision var ett urbant Stockholm, en storstad i stil med New York och Paris med nattöppna restauranger, affärer och teatrar. I den meningen var han en radikal modernist. Men han var ingen estet. Han såg på Stockholm med ingenjörens ögon, inte med arkitektens. Litteratur förstod han sig på, han kunde citera långa stycken av Heinrich Heine i original, men när Stockholms city skulle omdanas var han helt osentimental – han offrade bland annat Sagerska husen och Blancheteatern på Hamngatan, där Nordea och Sverigehuset i dag ligger. Det är svårt att hävda att det var en förändring till det bättre.
Men den sortens argument bet inte på Hjalmar Mehr. Han kände bara avsmak inför ”den oerhört småborgerliga esteticism som grasserar, utövad av dilettanter och känslotyckare, som alla har det så förbannat mycket bättre personligen … än de människor för vilka vi bygger och skapar”. Frågan är förstås vem som hjälptes av att man ersatte gamla bostadskvarter i Stockholms innerstad med kontor och departementsbyggnader.
Man kan läsa Björn Elmbrants bok som en dokumentär thriller om det moderna Stockholms framväxt. Men historien om Hjalmar Mehr är fascinerande nog i sig själv. Han föddes av två judiska immigranter, fadern tysk, modern ryska, som möttes under en första maj-demonstration i Stockholm 1905. Samma år som Hjalmar Leo Mehr föddes fick familjen besök av Vladimir Iljitj Lenin, som var i Stockholm för att fira sin mors 75-årsdag.
Jo, man kan nog säga att Hjalmar Mehr var förutbestämd att bli politiker. Sina båda förnamn fick han efter Hjalmar Branting och Leo Tolstoj. Redan i tonåren lärde han känna den radikale socialdemokraten Zäta Höglund, som senare skulle anställa honom i Stockholms stadshus, han var en aktiv medlem i SSU och arbetade på advokatkontor hos Hjalmar Brantings son Georg. På 1930-talet samlade han in pengar till inbördeskrigets Spanien, han engagerade sig naturligt nog mot Hitler och var senare en högljudd motståndare till Amerikas inblandning i Vietnamkriget.
Som person tycks Hjalmar Mehr ha varit intelligent, skarp, rastlös, konventionell, humoristisk. Såväl hans vänner som hans fiender kallade honom ”den lille fan” och jämförde honom med en ilsken liten hund. ”Han var”, skriver Elmbrant, ”en av de mest bildade svenska politikerna någonsin”. Så varför är han inte mer känd i dag? Varför blev han aldrig minister? Talade hans judiska bakgrund mot honom? Elmbrant snuddar vid frågan, men lämnar den öppen. Kanske var Hjalmar Mehr helt enkelt för stridbar, för aggressiv, för – politisk. Han var mer av en agitator än en konsensusperson.
Men han fick saker och ting gjorda. När han lyckats driva igenom planerna på en stadsteater i 60-talets början skaldade riksbibliotekarien Uno Willers entusiastiskt i Dagens Nyheter: ”Vad stode vi om han ej funnits till?/Från många håll nu ropas: Hjalmar Mehra!”
Efter almstriden tio år senare diktade en upprörd Helga Henschen i ”Ode till ett borgarråd”: ”herr Mehr mot folket ställdes/ett skägglöst borgarråd/där grävdes vad ej fälldes/det var hans röda tråd.”
Men som Björn Elmbrant visar var Hjalmar Mehr egentligen inte intresserad av almarnas vara eller icke vara. Han var bara den som tog smällen. Beslutet hade i själva verket fattats av SL-chefen Helge Berglund.
Betyder det, som Björn Elmbrant menar, att Hjalmar Mehr är missförstådd? Är eftervärldens dom över hans insatser onödigt hård?
Både ja och nej. Det är klart att en del av det som revs borde ha bevarats. Men mycket av det som byggdes under rekordåren hör i dag till vårt kulturarv – från de fem ”trumpetstötarna” vid Hötorget till Kulturhuset och Sergels torg.
Däremot måste man konstatera att de starka reaktionerna på rivningen av gamla Klara har traumatiserat Stockholm. Problemet i dag är inte att det rivs och byggs för mycket i staden, utan att ingen vågar kröka ett hårstrå på Mälardrottningens välansade peruk.
Stockholmarna tycks kollektivt ha satt sig ner på marken och tjurigt beslutat sig för att all förändring är av ondo – oavsett om det handlar om att renovera Stadsbiblioteket, modernisera Slussen eller, som Thomas Sandell föreslog häromåret, bygga ett kallbadhus på Riddarfjärden. Det enda som faktiskt byggs är identitetslösa pastischer på äldre arkitektur.
Men vi har ju alltid almarna.