Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Björn Häger: ”Uppdrag Bildt”

Björn Häger har gjort en rapp och kunnig granskning av makthavaren Carl Bildt. Men människan och tiden som formade honom kommer han inte åt, skriver Henrik Berggren.

Fackbok
Björn Häger
"Uppdrag Bildt. En svensk historia"
Norstedts, 644 sidor

Som ledare för svensk höger står Carl Bildt i skuggan av såväl Gösta Bohman som Fredrik Reinfeldt. Bohman, som var Bildts mentor och svärfar, väckte ideologiskt liv i en demoraliserad svensk borgerlighet under det röda 1970-talet; pragmatikern Reinfeldt bröt definitivt socialdemokraternas långa parlamentariska dominans i valet 2006.

Men Bildt, även om han var oerhört populär under sina tretton år som partiledare, framstår mest som ett inrikespolitiskt mellanspel. Hans eftermäle som statsminister blev blekt, framför allt på grund av den ekonomiska krisen i början av 1990-talet och det misslyckade försvaret av den fasta kronkursen.

I andra avseenden tornar Bildt upp sig över inte bara Bohman och Reinfeldt utan de flesta andra svenska partiledare. Han är den mest framstående borgerlige utrikespolitikern i modern tid. Uppdraget att medla i Balkankriget som han fick 1995 blev det första av en rad tunga internationella uppdrag, bland annat som FN:s representant i Bosnien under återuppbyggnaden

Hans hållning i internationella frågor har också varit intressant oförutsägbar. Å ena sidan kom han i konflikt med USA under Balkankriget på grund av sin mjukare hållning till Serbien och senare har han motsatt sig ingripandet mot Gaddafi i Libyen, å andra sidan hjälpte han till att lobba för en amerikansk intervention i Irak och har stött Georgien och Ukraina på ett sätt som har fått ryssarna att likna honom vid Karl XII.

Han har också personliga egenskaper som gör honom i det närmaste unik bland dagens politiker: en torr, avväpnande humor. En ofta berättad anekdot är från kårhusockupationen 1968 då han som 18-årig gymnasist gick upp i talarstolen och konstaterade att många av de närvarande stod på marxismens eller maoismens grund, men själv undrade han mest vem som stod på hans blåa täckjacka. Hans känsla för lätt absurda one-liners har gjort honom populär även på vänsterkanten.

Men självförtroendet och den nördiga charmen döljer också många frågetecken. Det påstods ibland att Olof Palme var en gåta, men i jämförelse med Bildt var han en öppen bok. Palme var en tydlig företrädare för de dygder som den svenska överklassen gärna tillskriver sig själv: han skötte sina studier, han fullgjorde sin tjänstgöring som reservofficer med utmärkta vitsord, han höll fast vid sitt äktenskap livet ut, älskade skönlitteratur och poesi och hade en stark känsla av noblesse oblige, att det var hans plikt att hjälpa dem som haft mindre tur i livet.

Men som Björn Häger visar i ”Uppdrag Bildt”, en 600 sidor utförlig granskning av moderatledaren, så har denne haft andra prioriteringar. Fem års universitetsstudier resulterade i enbart 20 poäng statskunskap och 10 poäng i andra ämnen (en och en halv termins studier). Hans enda dokumenterade värnpliktstjänstgöring är tre månaders grundutbildning vid Svea Livgarde 1969 med medelmåttiga betyg. Han har varit gift tre gånger och har barn i två äktenskap. Hans befriande okunnighet om populärkultur och idrott tycks inte motsvaras av något motsvarande engagemang för seriös konst och kultur.

Bildt har insett att man med rätt dos av självförtroende och fräckhet kan underminera journalisternas trovärdighet.

Det gör kanske inte Bildt till en sämre politiker än Palme, men det väcker onekligen frågor om förhållandet mellan personlighet och ideologi. Tyvärr besvaras inte dessa i ”Uppdrag Bildt”. Även om boken är nöjsam att läsa med rappa journalistiska detaljer och roliga återblickar på ett halvsekels svensk inrikespolitik saknar den historiskt och psykologiskt djup. De flesta känner den mediala Bildt: det man vill veta är hur han formades av sin familj, sin uppväxtmiljö och de värderingar som omgav honom.

Häger har också ett annat ärende som blir tydligt ju längre in i boken man kommer. Han vill framför allt visa hur Bildt systematiskt har vilselett den svenska allmänheten i kontroversiella frågor kring hans politiska och privata vandel. Även om han delvis underminerar sin anklagelseakt genom att ta upp varje trivialitet som kan läggas Bildt till last lyckas han ändå till slut få läsaren att häpna: hur kunde Carl Bildt efter sina utflykter i en rad moraliskt dubiösa affärsverksamheter tillåtas att komma tillbaka som svensk utrikesminister i alliansregeringen 2006?

Att framgångsrika politiker utnyttjar sina kunskaper och kontakter för att tjäna pengar är förstås inte ovanligt. Men Bildt har gått längre än de flesta genom att engagera sig i Lundin oil, ett svenskt oljebolag som är misstänkt för att ha medverkat till att 200 000 människor har fördrivits och 12 000 dödats i södra Sudan mellan 1997 och 2003. Genom Lundin fick Bildt också aktier och optioner i det ryska gasbolaget Gazprom, ett företag vars målsättning inte bara är att tjäna pengar utan att främja Rysslands nationella intressen.

Men Bildt har en otrolig förmåga att avfärda eller trivialisera de moraliska frågor som hans affärsintressen väcker. Med en nästan vällustig masochism visar Häger hur han ständigt tar kommandot över intervjuer genom att ifrågasätta utfrågarens opartiskhet, avsiktligt missförstå frågan och tvärsäkert dementera utan att ange exakt vad han dementerar. Han fångar skickligt Bildts teknik: ”På frågan ’var ditt tåg försenat i morse’ skulle han kunna svara ’det var inte mitt tåg, det var SJ:s tåg’”.

Bildt har insett att man med rätt dos av självförtroende och fräckhet kan underminera journalisternas trovärdighet. Det kan ske genom att anslå personlig ton och kallar reportrarna vid förnamn, vilket skapar en känsla av det hela är lite på låtsas. Eller också kan man gå till attack och anklaga utfrågaren för att vara partisk och ha en dold dagordning. I båda fallen blir effekten att journalisterna knuffas ner från sin piedestal som allmänhetens representanter.

På ett lite paradoxalt sätt blir ”Uppdrag Bildt” därmed en dubbel anklagelseakt: dels mot Carl Bildt, dels mot en politisk kultur som inte har förmått ställa honom till svars.