Den glasögonprydde unge mannen på omslaget till andra delen av Björn Håkansons självbiografi ”Jag ensam” har, som det verkar, inte bara skrivmaskinen framför sig, utan också framtiden. Inte av en slump har den undertiteln ”Bildningsroman”. Det är ett tyskt begrepp, och betyder att det inte är det yttre händelseförloppet, utan den inre utvecklingen hos huvudpersonen som är det centrala.
Som elvaåring kommer han från Jämtland för att gå på läroverk i Uppsala. Bara något år senare får fadern tjänst som veterinär i samhället Klockrike, som ligger utanför Linköping och har blivit bevingat genom Harry Martinson. Men de olika flyttarna är alltså inte det centrala, utan vad huvudpersonen upplevelser i sin oroliga själ och, framför allt, i sin växande och värkande kropp som nu plötsligt plågas ”av den där slängande korven mellan benen” som opåkallat gör sin påmind när han ser en behåannons i lokaltidningen.
Ett annat slags uppskattning möter han hos sin lektor i svenska, som kanske inte var så hemma inom den nyaste poesin men visade ett sådant genuint intresse för den osäkre gymnasistens uppsatser att Håkanson i dag postumt tackar honom för hans undervisning. Lite erkänsla – och plötsligt rann orden till, formerade sig till meningar som ”hakade i varandra”, fyllde sidor och till slut även böcker.
En annan viktig person var den lyrikintresserade modern som lät sonen stifta bekantskap med Karl Vennbergs lyrik och kritik i Aftonbladet, där Håkanson själv senare kom att arbeta under nästan ett kvarts sekel. Femtiotalet, som han beskriver det, var en blandning av Alfabilder och atombomber, av svartsjuka, olycklig kärlek, svåra ångestupplevelser, nykritiska studier och ensamma dagar med Maurice Blanchot, Henry Miller och Carl Fredrik Reuterswärd under en vistelse i Paris.
Boken sträcker sig till sextiotalets början då de ungas längtan efter en gränsöverskridande, allt omprövande konst tog sig uttryck i nyenkelhet och konkretism och allmän trolöshet. Nästan rörande är det att i dag läsa om hur de knappt tjugoåriga Björn Håkanson, Leif Nylén, Torkel Rasmusson och Torsten Ekbom stegade upp på Bonniers och lyckades övertala det stora förlaget att satsa pengar i en avantgardisk tidskrift som fick namnet Rondo. Den blev organet för de välfärdsmätta och radikala medelklassungdomarna som här formulerade sina avsikter och credon.
Liksom de flesta sextiotalister har – eller hade – Björn Håkanson en stark tro på litteraturens inneboende kraft, som också genomsyrar hans framställning. Lågmält och genuint, utan stora åtbörder och med poetens sinne för detaljer, skildrar han sin egen bildningsgång. Särskilt när han skriver om sina tidiga ungdomsår finns en befriande ömsinthet, en stillsam humor.
Även om man inte är odelat positiv till sextiotalisternas konstuppfattning eller revolutionslusta sugs man snabbt in i berättelsen som har förutsättningar att bli en bestående generationsskildring.