Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Bjørn Sortland: Alla har ett hungrigt hjärta

Litteraturrecension

Översättare: Gunnar Ardelius

Utgiven av: XPublishing

Skribent: Bjørn Sortland

Titel: Alla har ett hungrigt hjärta

Bjørn Sortland är en författare som känner stundens betydelse. Som vet att under loppet av några timmar kan livsavgörande val göras. Han anger inte riktning utan beskriver i stället tillstånd, och målar upp stora frågor med sparsmakad prosa.

Bjørn Sortland åskådliggör verkligen att ”less is more”, en lisa för var och en som tagit sig igenom mycket inbundet pladder. ”Alla har ett hungrigt hjärta” syftar på Bruce Springsteens gamla superhit. Pappan till huvudpersonen Ina lyssnar gärna på den, liksom märkligt nog – och enligt Ina lite nördigt – Erik, killen som sextonåriga Ina knappt känner men ändå är gravid tillsammans med. En för alla helt obegriplig situation. Som Ina säger, det är otroligt ”… på första försöket”.

Ändå vet både hon och Erik att det förstås inte var något ”försök”, utan ett närmande mellan två som längtar. Två som sett på varandra och ville veta mer men inte alls hade vågat om det inte runnit in en del öl först. För Erik är äldre och har en annan tjej och Ina, ja hon är med glupande aptit på språng ut från barndomen mot äventyret livet. Det som plötsligt visar sig på ett helt annat vis än någon föreställt sig.

Ina som självklart vet att man ska skydda sig, och hur … Och Erik som också har full koll. Fast ändå inte.

”Alla har ett hungrigt hjärta” låter inte ens minsta skälvning av moralpanik anas. I stället rullar hela denna färd mot insikt och beslut vidare som en mjukt omslutande roadmovie. En där det inte handlar om att rocka hårdast ut genom bilrutorna utan om att var och en som är på väg må vara fri att lyssna uppmärksamt in mot sitt hungriga hjärta.

Det finns en klarhet i Bjørn Sortlands berättelse liksom i hans språk. Ord och stämningar faller liksom milt regn, och precis som ett duggregn blöter det från huvudet och nedåt. Till slut blir läsaren ett med diset. Liksom läsaren blir ett med de två som varsamt håller framtiden i sina tankar.

”Alla har ett hungrigt hjärta” följer i spåren efter några av Bjørn Sortlands tidigare böcker, som ”12 saker man måste göra innan världen går under” och ”Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?”.

Min enda invändning gäller vissa små obekvämheter i Gunnar Ardelius i huvudsak så nära översättning från norskan. Meningar som ”Plötsligt skulle jag önska att han stannade bilen, tog mitt ansikte i sina händer och kysste livsskiten ur mig.” ”Livsskiten” må fungera på norska men på svenska blir det, vad ska jag säga – nödigt?