Som en sorgfågel. Svårt att inte lyssna på ung kärlekshistoria..
I utkanten av ungdomsboksgenren försiggår experimentverksamheten, i tassemarkerna mellan ungdomsboken och vuxenromanen dit fortfarande få vågar sig. Svenske Gunnar Ardelius kritikerrosade debut "Jag behöver dig mer än jag älskar dig och jag älskar dig så himla mycket" 2006 var en ovanlig och poetisk samling impressionistiska bilder ur ett kärleksförhållande, och det är bara följdriktigt att det är han som översatt norrmannen Bjørn Sortlands "Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?". Ty Sortlands bok är även den ögonblicksbilder, med korta, lyriskt starka kapitel som berättar kärlekshistorien mellan Markus och Ingrid.
Nittonårige Markus förälskar sig hejdlöst i flickan som är den enda han ser på festen, hon med smala fingrar om cigarretten och inget hår. Han jagar henne, han älskar hett och länge och på avstånd innan de börjar umgås på allvar.
Och hon förblir länge ett mysterium, vilket understryks av de korta kapitlen, små fönster in i en verklighet där det mesta ännu är okänd mark. I stället är det Markus längtan som står i centrum, hans tilltagande besatthet av den oåtkomliga kvinnan.
Men Bjørn Sortland väljer en annan väg, en inte ovanlig inom ungdomsboken men sällan skildrad från det här hållet. Ty Ingrid visar sig vara dödssjuk, hon har inte valt hårlösheten och det är ingen intressant dekadens som ligger till grund för hennes bleka uppenbarelse. Det som skulle ha blivit en början på ett vuxenliv blir i stället ett slut, ett avsked, ett helt liv inklämt på några fattiga månader.
"Vad är så skört att det bryts om du säger dess namn?" är en ovanlig liten bok, snabbt utläst, länge kvar som en sorgens skärva, en Astrid Lindgrensk Sorgfågel - han som sjunger så vackert att man inte kan låta bli att lyssna, hur sorgligt det än är.