Vilken är karaktären av vår nutid? undrar filosofen Michel Foucault i en intervju från 1984, och uppmanar oss att försöka tänka bortom den ingrodda idén att just vår tid är en unik punkt i historien där allting fullbordas eller börjar på nytt.

När Mats Alvesson - doktor i psykologi och professor i företagsekonomi - i den massiva boken "Tomhetens triumf" försöker göra en samtids­analys är det just Foucault han utgår ifrån. Vi borde, skriver han, kunna intressera oss för vår nutid utan att nödvändigtvis porträttera den som en tid av fantastiska omfattande och snabba förändringar.

Så hur ska man då beskriva vår samtid? Ja, allt beror förstås på vilka delar av samtiden man tittar på och från vilken vinkel man ställer in siktet. Alvesson utgår ifrån ett antal föreställningar om utbildning, arbetsliv och konsumtion, som han menar tas för självklara trots att de inte alls är det.

Det handlar om idén att utbildning är något gott som det behövs mer av, att arbetslivet är präglat av kunskapssamhället, att ökad professionalisering och betoning på ledarskap skapar effektivare organisationer samt slutligen att ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion leder till ökad tillfredsställelse hos medborgarna.

Alvessons roll är mytpunkterarens. Genom kritisk granskning vill han slå hål på en rad myter som han menar genomsyrar samhället. Redskapen är begreppen nollsummespel, illusionsnummer och grandiositet. Kortfattat kan man säga att nollsummespelet går ut på att ökade konsumtionsmöjligheter för alla förtar effekten av den ökade konsumtionen. När alla får det bättre och kan köpa mer så upplever ingen att de fått det bättre i jämförelse med de andra.

Grandiositet är en term hämtad från psykologin, men i Alvessons tappning betecknar det tendensen att försöka ladda fenomen så att de låter så tjusiga som möjligt, utan att egentligen vara det. Illusionsnummer handlar, enligt Alvesson, om att det råder ett avtagande intresse för "substans" och ett ökat intresse för att förmedla bilder och föreställningar som ger sken av något positivt. Eller: att göra saker så att "det hela ser bra ut".

Underförstått - utan att det egentligen är det.
I tre hundra faktaspäckade och termbemängda sidor går sedan Mats Alvesson till attack mot allt från undervisningsväsendet och dokusåpor till varumärken och mobiltelefoni.

Fackföreningar, organisationer, politiska partier, stat och kommuner lider av grandiositetssjukan. Man visar upp snygga fasader och hittar på tjusiga program som inte överensstämmer med "substansen" i verksamheten.

Vi utbildar oss allt mer men lär oss allt mindre. Me­dierna fylls av pseudohandlingar och pseudostrukturer. Skärmsamhället urholkar verkligheten. Människan är ett narcissistiskt shoppingmonster som dövar tomhetskänslor med konsumtion. Politiken är ett spel för gallerierna. Tomheten triumferar på alla områden i samhället.

Ja, nu hårdrar jag förstås Alvessons teser rätt ordentligt. Men det är svårt att låta bli. Undergångsstämningen vilar som en jämntjock smet över den likaledes jämntjocka textmassan, och det är egentligen väldigt synd. För på många sätt är Tomhetens triumf riktigt intressant. Den slår ner på precis de frågor som känns brännande just nu.

Visst bör vi ifrågasätta om "kunskapslyftet" och det "livslånga lärandet" verkligen gynnar alla, eller om det är en politisk makeup-åtgärd för att dölja den skenande arbetslösheten. Att diskutera om dagens utbildningar ökar reflexionsförmågan och det kritiska tänkandet är också nödvändigt.

Och visst har medierna löpt amok totalt i sin integritetskränkande rapportering om våldtäkts- och mordoffer. För att inte tala om konsumtionshetsens allt snabbare takt och managementkulturens intrång på alla tänkbara arenor. Men icke desto mindre gör Alvessons halsbrytande blandning av skarp akademisk analys, krönikeartade spekulationer och övertydliga diagram att även den mest välvilligt inställda läsare förvandlas till Djävulens advokat.

Själv kan jag inte låta bli att ifrågasätta i stort sett varenda utsaga i den här boken. Att öka någons status innebär att någon annans status minskas, skriver Alvesson apropå den ökade konsumtionen.

Varför det? Det är väl inte termodynamikens lagar som råder i samhället. En inte ringa andel av högskolornas kurser ger ett intryck av en hobbyartad prägel, skriver han också, och anger som exempel att Linköpings universitet erbjuder kurser i "Kostymdesign för scen, 5 poäng". Men det är väl en ytterst önskvärd och demokratisk utveckling att även de konstnärliga yrkena kan studeras på högskolenivå på sätt som gamla prestigeämnen som juridik och matematik? Eller anser kanske Alvesson att scenkonst är en hobby?

Jag vet inte, men möjligen är det den ostrukturerade textmassan och de oräkneliga referenserna till lösryckta påståenden och artiklar som gör att budskapet inte riktigt når fram. Den här boken hade definitivt vunnit på att redigeras ner till hälften. Jag vill ändå hänga mig kvar vid Alvessons teorier, inte minst de som rör konsumtionen.

Förr i tiden var grandiositet förknippat med kungamakt och överhet, i dag har den "djuppenetrerat" kulturen, menar Alvesson och hävdar att det till exempel manifesteras i att vem som helst utan "börd, begåvning eller prestation" kan få idolstatus i dokusåporna. Jag är själv ingen dokusåpeentusiast, men varför kritisera såpadeltagarna för att eftersträva det eliten i alla tider vältrat sig i?

På samma sätt tänker jag om konsumtionskritiken. Visst är tillväxtfrågan en av de allra mest angelägna att diskutera just nu, särskilt som produktionen alltmer förläggs till rättighetslösa arbetare i tredje världen - men att patologisera vanligt folk för att de shoppar för mycket, det känns inte särskilt produktivt.

Ja, varför över lag diskutera att vanligt folk beter sig på ett oönskat sätt, när kritiken mot överklassens lyxkonsumtion och avvikande be­teende aldrig ens kommit i fråga?

Generellt tror jag att en samtidsanalys som på det här viset saknar ett intersektionalitetsperspektiv - det vill säga bottnar i en rejäl analys av till exempel klass, kön eller etnicitet - inte fungerar i dag. Att kritisera teknik, tillväxt, demokratisering och framsteg utifrån teorin att allt blivit sämre är att spotta på den övervägande majoritet av befolkningen som fått det oändligt mycket bättre. Jag tänker särskilt på kvinnor, barn och arbetare.

Ett annat problem med den här typen av kritik är tendensen att ständigt falla tillbaka på en outtalad idé om autenticitet, ja, rent av på exi­stensen av en verkligare verklighet. Trots alla garantier om att det här inte handlar om någon reaktionär, romantiserande tillbakablick på en tid då allt var bättre, verkligare och sannare, så är det precis så det känns.

Alvesson proklamerar friskt att han inte är ute efter att ge några svar eller lösningar på de problem han uppställer. Han är, som sagt, ute efter att krossa myter.

Det är gott så. Men frågan är om han inte själv har gått på en av modernitetens största myter - nämligen den att vi likt en döende himlakropp alltmer avlägsnar oss ifrån det sanna jaget, det äkta livet och den autentiska kärnan. Det är civilisationssjukan fångad i ett nötskal. Jag tror inte riktigt det var vad Foucault menade när han uppmanade oss att försöka titta på vår samtid med nya ögon.