Som kommentar till jordelivet är gräs svårslagbart. Följsamt, tåligt och spirande. Men också känsligt, förgängligt och förnybart. Det fyller ut dalgångar, ger fält och kullar profil. Trots att det helst av allt firar tillvaron horisontellt, stretar och strävar det mot himlen. Dessutom täcker det försonligt gravar och andra diken i existensen. Och doftar ...

Bo Carpelan har uppkallat sina nya dikter efter denna timlighetens utläggare. På en av bokens sista sidor uppträder den latinska beteckningen, som också givit samlingen dess titel:

Ej annat sällskap

än gräsets doft

gramina

den älskades bild

”Gramina” rör sig kring tre massiv i litteraturhistorien: Horatius, Vergilius och Dante. I likhet med syskonboken ”Marginalia till grekisk och romersk diktning” från 1984 utgörs sällskapet av föregångares verk, som Carpelan ansar och åskådliggör, förtätar och förändrar med samma känsla för luftighet som för konkretion. På 170 glesa men innehållsrika sidor växer poesin ur det redan skrivna – och kommenterar det fortlöpande. Detta är i mycket omedelbar bemärkelse gräsrotsdikt.

Här finns plebejiska aforismer som skjutna från höften: ”Avundens stenlagda väg/där du snubblar.” Eller: ”Ångestens vila på sedelbuntarna.” Men även rader med koanens – den zenbuddistiska tankeställarens – förunderliga skärpa: ”Gåtans näringsrika, obesvarade frågor.” Här finns enkla sanningar: ”Medlidandet/det som schackrar/med lidandet.” Och någon gång även billiga: ”Du vet hur en slipsten skall dras./Svårt att samtidigt vässa din penna.” Men framför allt finns här en spirande kärna av stillhet, förundran, trots. Carpelan kan konsten att inte använda ett ord för mycket. Han behärskar även den svårare konsten att placera enkla ord rätt, så att de blir självlysande:

Skriver du något som ger dig

glädje

är mycket vunnet. Som ett på

lopptorget

av en slump funnet föremål, vars

bruk

du inte kan sluta dig till, men lyser

ensamt, sällsamt, på

fönsterbrädet,

gåtfullt för alla.

Naturligtvis är detta poesi om det gamla vanliga – livets korthet, dödens intighet, stillsam glädje och klargörande sorg. Om uppdateringen av romersk sarksasm stundom begår misstaget att vitsa (”Golfare, se upp!/fall inte ned/i det sista,/svarta hålet!”), är behandlingen av stående ämnen desto mer övertygande. Många av dikterna i ”Gramina” kan läsas som kommentar till insikten att traditionen bara överlever genom förnyelse. Till exempel denna: ”Din skugga/redan lösgjord/från din fot.”

Bokens längsta dikt turnerar Horatius slagdänga om att ”gripa dagen”, carpe diem. ”Grip du den, ficktjuv”, kontrar poeten, ”ta ett nackgrepp på verkligheten./Så får du se vad som händer, hur den biter tillbaka.” Det är svårt att inte läsa sådana rader som ett självporträtt. Carpe + élan: Carpelan plundrar inte det förgångna. Utan omsätter dess gripande kraft. Som gräs.