Det börjar med att Bob Hansson letar efter livets mening på flygplatsen i Delhi. I bakfickan har han ett halvt förbränt pass med flera utrivna sidor, i ögonen panik. Han saknar inresevisum. Tanken på att återvända till Mellanmjölkslandet utan att ha visat kor och gurus sin vördnad känns redan som världens nederlag. Eller så börjar det i Småland många år senare, med bräkande får, nyfödd bebis och formidabel hustru. Eller så börjar det på
M/S ”Travemünde” 1970, när vattnet går för kallskänkan och hon måste förlösas i kaptenshytten två månader för tidigt. Eller så börjar det bland blågrönalgerna i det kosmiska urslammet för så där x miljarder år sedan.
Fast kanske börjar det i Syrien 1963, när tavelmålaren Mustafa al Kab får sin femte dotter, som har bruna pupiller trekvarts år innan biologin borde tillåta det och som ler innan hon gråter. Eller så börjar det när denna brunögda Fatima föder sitt sista barn, en flicka som den druckne maken menar aldrig borde ha fötts. Eller så börjar det när den formidabla dottern dansar in i berättarens hjärta tjugo år senare. Eller börjar det kanske ändå med Andreas Malms bok om klimatkatastrofen?
Man behöver inte vara Krishnamurti för att fatta galoppen: det börjar när som helst. Var som helst. Hur som helst. Det? Mm, det där storslagna, skräckinjagande, födande och förgörande Något som allt handlar om – det där ”je ne sais quoi” som består till lika delar av plankton och profeter, under och undergång. Ja, alltså: livet.
Må det förlåtas en före detta utlandssvensk recensent, som inte hängt med i de mediala svängarna, att han måste googla för att fatta vem författaren är. Eller vilken stor andel av folksjälen som Bob Hansson förvaltar. Mer oförlåtligt är att han trots ett par genomläsningar fortfarande inte kan säga vad det är för bok som Hansson skrivit. Rör det sig om ett Ranelidderivat för Indienresenärer? Ett kärleksevangelium från en estradens naturtalang? Eller handlar det verkligen om vad baksidestexten förkunnar: ”en roman om de storslagna tillfälligheter som behövs för att ett liv ska bli till”?
Ledsen, jag vet fortfarande inte. Bara att ”Vips så blev det liv”, som utkommer i dag, inte liknar något annat jag vant mig vid att kalla roman.
Ju mindre utrymme som ägnas boken som roman, desto bättre. Känslokitsch och intrigtrassel är stapelvara, stilen lika vass som ett par rostiga skrillor. Det mirakulösa är att Hansson ändå lyckas göra piruetter som kan röra upp bottenslammet i det mest förhärdade recensentbröst. Hans tajmning är slagrutesäker, hjärtat stort nog för hela mänskligheten (plus/minus någon indisk gränspolis). Men framför allt är det förmågan att betrakta svaghet som styrka som berör. Boken snubblar sig fram till nirvana. Det är lite som att se Gunnar Papphammar återfödas i lungi och sandaler.
Jösses, Amalia. Peace, Bob.