För den som gillar att resa är oddsen att överleva sena nätter förmodligen bättre. Vi är tidiga här i landet; har det inte riktigt i blodet.
Att den i Stockholm smått legendariske journalisten Bobo Karlsson älskar nattsudd vet alla som läst Carina Rydbergs ”Den högsta kasten”, där en av de manliga figurerna vid bardiskarna har påfallade likheter med den rastlöse skribent som jagar runt jorden i boken ”Urban Safari”.
I akt och mening att observera och ha kul – och berätta för oss andra var den bästa restaurangen, coolaste syltan eller häftigaste klubben ligger i Beirut, Berlin eller New York.
Jag har vaga minnen av Bobo Karlsson från City, en tidning som gjorde mer än de flesta för att höja nivån på landets nöjesjournalistik. Därefter skrev han i många år från New York, hade ett mellanspel i reklambranschen i Stockholm och bor sedan några år i Brasilien. Man brukar kunna läsa honom i tidningar som RES, Gourmet, Residence, DI/Weekend och Svenska Dagbladet. Jag gör det alltid när jag kan.
När han nu samlar sina reportage från tolv storstäder i en skitsnygg volym med bilder av Bruno Ehrs är det inte så förvånande att urbana författare som Klas Östergren och Per Hagman ger en blurb på vägen – eller populära tidningsskribenter som Mats Olsson och Jan Gradvall.
För på sätt och vis sammanfattar Bobo Karlssons trettioåriga karriär som reseskribent vägen bort från det isolerade och stängda Stockholm, som blivit en mycket öppnare och mer levande stad än den var säg 1979. Det förstås med god hjälp av alla glada pionjärer som inhämtat kunskaper och impulser utifrån.
Priset för dagen: ett bitvis sönderkommersialiserat city. Tydligen ofrånkomligt när de stora pengarna rullarna in.
En mer hängiven urbanista än Bobo Karlsson kan ni leta efter. Och han möter gamla polare som New York, Los Angeles, Rio de Janeiro och Stockholm – eller nyare bekantskaper som Istanbul, Bangkok, Chicago och Beirut.
Två av hans stora favoriter är likafullt inte med: Paris och San Francisco. Alla kan ju inte heller älska London, Rom, Madrid och Lissabon. Och visst, andra har skrivit om Kairo, Kapstaden, Bombay, Hongkong, Singapore, Shanghai och det nygamla Tokyo ... Så kan man hålla på.
I introduktionen ”Metropolis” skriver Bobo Karlsson passionerat om storstadens alla företräden framför den överskattade nationen. I den blandade staden är gränserna och fördomarna ofta ett passerat kapitel – livet en mix av det bästa.
Och en verkligt levande stad växer och utvecklas. Museala platser där bara kulturen och byråkratin dyrkas lockar den svala turismen. Framtidens arkitektur och kulturella uttryck kräver handel och kommers. Men också friktion och motstånd. Den libanesiske arkitekten Ayssar Arida uttrycket det suggestivt: ”Det är tätheten i mångfalden som skapar en ny identitet.”
Bobo Karlsson tonar klokt ned larmrapporterna om megastädernas fattigdom och kriminalitet. Det är klart att urbaniseringen har ett pris. Så var det också hos oss när vi tog steget från bondeland till industrisamhälle. Minns för övrigt hur 60-talets västerländska alarmister varnade för befolkningsexplosionen i Indien och den kommande miljökatastrofen i Japan. Planekonomi och sträng resurshushållning påstods vara den enda räddningen.
Asiaterna lyssnade inte på det örat och drog i gång en ekonomisk boom som världen aldrig tidigare skådat. Och de flesta fick det bättre.
Bobo Karlsson är en stadsflanör med alla sinnen öppna och hjärtat på rätt ställe. Som trivs lika bra på den lokala syltan som i den exklusiva hotellfoajéen. Och med en ovanligt fin förmåga att snabbt och underhållande sammanfatta knepiga samtidsproblem och historiska dilemman; väva in dem i en levande story som nästan alltid landar.
Ibland blir han för snärtigt copymässig i sitt skrivande. Det känns som han vill övertyga men effekten blir den motsatta. Och ibland tar rabblandet av krogar och hotell helt överhanden. Då saknar jag luft och tålamod i texterna.
Jag visste att han kunde sitt New York och Los Angeles men blir överraskad av ett skönt porträtt av Al Capones och Barack Obamas Chicago. De breda axlarnas stad har förvandlats till de breda leendenas stad. Men den ruffiga historien sitter fortfarande kvar i väggarna. ”Fantasin får allt den vill ha.”
Bobo Karlsson skriver också skarpt om Stockholm. Om stadens snabba internationalisering och invånarnas extrema resvanor. Också om uppgivenheten: ”Ingen annanstans har jag stött på så många som så tidigt gjort sitt.” En märklig blandning av apati och stress som någon omedelbart borde ställa diagnos på.
Mästerstycket i ”Urban Safari” är berättelsen om ”Tropikernas Blade Runner”: São Paulo. Det romantiserade Rios hårda storebror, den brutalt baktalade industristaden som få tydligen har skildrat på allvar, ”ett ännu outforskat Metropolis i en annars bitvis helt sönderskriven värld”.
Man längtar omedelbart dit. Till den pulserade hettan med alla mixade minoriteter, ekonomiska karriärister, djärva utopister och festgalna romantiker i alla åldrar. Där den oförställda glädjen tycks paras med livserfarenheten och offensivlustan.
Jag hoppas ”Urban Safari” är början på ett nytt kapitel – och inte ett nattligt testamente.