Fast i sig själv. Sista rapporten
från Finistère är full av ånger.
Bodil Malmsten brukar vara noga med att påpeka i sina romaner att den människa som förekommer där inte har något med henne själv att göra. Och att det "Finistère" där de utspelas inte har någon förbindelse till den plats som man kan hitta på kartorna över Bretagne.
Eftersom den person som gör dessa bedyranden också är en romanfigur och därför måste vara en fiktiv karaktär har jag alltid undrat hur hon får ihop det där rent logiskt. Jag ser för mig hur Malmsten pusslar med personer i ett system med små askar, den ena inuti den andra, utan början och slut. Kanske, tänker jag, handlar det inte så mycket om logik som om en existentiell sanning som bara den som skriver kan förstå. Att varje gång man skrivit något har man också skurit av det från sig själv.
I "Sista boken från Finistère" skriver Malmsten att det är slut med rapporterna från det västfranska paradiset. Hon har "förlorat" det, och måste flytta till lägenhet hon köpt av "tre onda män" i "en stad nära Nantes". Varför? Kära läsare, jag vet inte. Kan bara intyga att det är smärtsam läsning. Länge försöker jag invagga mig i en falsk förhoppning om att den snart ska bryta igenom, den där beskäftiga författarrösten, och försäkra oss att det här naturligtvis inte är på riktigt. Att det är påhitt och förbannad dikt. Hur ska vi annars klara oss i framtiden, vi finistèreomaner?
Men den här människan har inget förbarmande. Hon är fullt upptagen med att begråta sin förlust och reda ut "katastrofen". Mer än något annat är det här en bok om att ångra sig - inte så där klädsamt melankoliskt, utan så det värker i hela kroppen. Vartenda föremål i huset, minsta perenn i trädgården ropar om att allting är för sent.
Under tiden pågår den fiktiva vardagen i det fiktiva Finistère ungefär som förr. Man småpratar med grannarna, svär över hantverkare som aldrig dyker upp, gräver gropar i trädgården åt buskar som ska flyttas. Och som vanligt finns en viktig, intressant roman som det ska gå åt skogen med.
Ja, kanske är det just här skon klämmer? Mycket i den här boken handlar om att vara fången i en bild av sig själv, en roll det inte går att komma ur eftersom alla förväntar sig att det är sådan man "är". Bodil Malmsten har ju med böckerna från Finistère själv bidragit till att spinna just ett sådant nät omkring sig. När läsare hör av sig och vill hälsa på ser hon skräckslaget för sig hur hon och grannarna går omkring som i en temapark, utklädda till sig själva bland skådespelare i mullvadsdräkter.
Så visst, det blir begripligt: i "staden nära Nantes" kan hon bli kvitt den mardrömmen. Smälta ihop och bli sig själv igen. Bonne chance, säger jag.