Det är svårt att säga vad Harriet Löwenhjelm hade gjort av dagens datum den 8 mars, den internationella kvinnodagen. Ett spektakel, skulle jag tro. Utklädd till man.
Nu blev hon bara 31 år gammal. Exakt lika gammal, eller lika ung, som Edith Södergran, som också dog i tuberkulos.
Som kvinna var hon mycket ovanlig. En pojkflicka med mycket humor och mycket charm. Sarkastisk. En spelevink.
Boel Hackman, lektor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet, som tidigare disputerat på en avhandling om Edith Södergran, har nu skrivit om Harriet Löwenhjelm med hjälp av författarens egna bilder och dikter, brev och dagboksanteckning och med minnen från vänner och släktingar.
Boel Hackman håller sig mycket nära sitt material, hon tar inget synligt grepp eller driver någon tydlig tes. Fördelen med den nackdelen är att läsaren själv får bilda sig sin uppfattning om författarens liv och konst.
Det finns två tidigare verk om Harriet Löwenhjelm; den närmaste vännen Elsa Björkman-Goldschmidts bok ”Harriet Löwenhjelm” från 1947 och Elisabeth Stenborgs avhandling ”Pierrot och pilgrim” från 1971.
Själv blir jag oupphörligen upplivad av Harriet Löwenhjelms ystra attack på livet. Hon hade mycket medskickat. Ett adligt namn, en engagerad familj, en stark personlighet och ett gott humör. Allt detta gör henne fri på ett ovanligt och attraktivt sätt. Fastän hon får lungsot och därmed är sjuk en stor del av sitt unga liv lyckas hon hålla emot all självömkan och martyrskap. Hon njuter av familj och vänner så länge det går och håller ställningarna med galghumor: ”Tänk att vid detta laget vet jag knappt hur många jag erbjudit att hålla mig i handen när jag dör. De får väl sitta ikring mig och hålla en i hvart finger” skriver hon i sin dagboksanteckning den 3 januari, några månader före sin död natten till den 24 maj 1918.
Även om det inträder ett allvar och en religiös aning i hennes dikter under sjukdomstiden håller hon livet igenom en fräck och munter stil.
Elsa Björkman-Goldschmidt, som satt vid hennes dödsbädd på sanatoriet Romanäs utanför Tranås och fick hennes litterära kvarlåtenskap, berättar i sin bok roligt om hur svårt lärarna i skolan hade för att sätta betyg på Harriet. Det blev en del B och BC, underkänt alltså, vilket inte verkade bekymra henne alls. ”Harriets stavning var miserabel (var och förblev) och hennes kunskaper ytterst varierande.”
Lärarinneseminariet gick bra, men på Konstakademien skolkade hon och stängdes av. Hon hatade ”Ackademien”. Men älskade att teckna och dikta och några av hennes dikter finns i svenska poesiläsares minnesbank: ”Beatrice-Aurore”. ”Tallyhoe, Tallyhoe, jag har skjutit en dront!”, ”Tag mig – håll mig – smek mig sakta: famna mig varligt en liten stund.”
Det finns strofer som går till hjärtat. Liksom teckningar och etsningar. Men mycket är tillfällighetsverk. Gjorda i stunden, för stunden.
Denna svårdisciplinerade konstnärssjäl levde i nuet den korta stund hon levde. Gäckande och älskansvärd.
Det är bra att fler nu kan komma i direktkontakt med Harriet Löwenhjelm. Hon inspirerar.