I sin nya bok förenar Britt-Marie Mattsson beskrivningen av den svenska efterkrigstiden med personliga intryck. Mest intressant blir det när hon skriver om 90-talets omprövningar av gamla utrikespolitiska sanningar.
När Berlinmuren helt oväntat föll den 9 november 1989 råkade en svensk delegation med utrikesminister Sten Andersson i spetsen vara på besök i Moskva. Efter de officiella överläggningarna ska de svenska journalisterna få träffa värden och ministerkollegan Eduard Sjevardnadze. Den sovjetiske presschefen är påtagligt nervös. Han ställer upp journalisterna på rad och förmanar dem att inte tilltala utrikesministern när han kommer – och absolut inte nämna Berlin.
– Han tänker inte svara! Om någon frågar måste jag vidta åtgärder!
Så kommer Sjevardnadze ut, går leende rakt fram till journalisterna och frågar:
– Vill ni inte veta vad jag anser om det som just nu händer i Berlin?
Den som varit korrespondent har en del att berätta. Den här lilla talande historien från en historisk vändpunkt återges av Britt-Marie Mattsson i boken ”Neutralitetens tid”. I närmare fyrtio år har hon som utrikesreporter för Göteborgs-Posten följt den svenska utrikespolitikens krumbukter, och boken är ett försök att förena en ren historieskrivning med minnen och personliga intryck.
Ambitiöst så det räcker, tyvärr är kombinationen inte helt lyckad. Långa avsnitt, särskilt de om den tidiga efterkrigstiden, känns som rena skolboken; duktigt och lite trist. Betydligt roligare blir det när hon berättar utifrån egna erfarenheter. Då stiger temperaturen, analyserna blir dessutom allt intressantare när hon närmar sig bokens kärnpunkt: 1990-talets omprövning av gamla sanningar.
Den en gång så heliga svenska neutraliteten var onekligen en skvader. Så neutrala var vi ju inte, viktigast var egentligen att doktrinen inte fick ifrågasättas: den låg ändå rätt nära en principiell grundhållning. Det märkliga var att inget skulle märkas ens när den rätt dramatiska kursändringen väl kom.
Berättelsen om hur Sverige åt upp den gamla kakan men låtsades ha den kvar i boken har fått en huvudperson: den ständigt gäckande Carl Bildt. Inte olik en plirande cheshirekatt dyker han upp ömsom i bakgrunden, ömsom i huvudrollen, ständigt med målet att driva fram en svensk omprövning. Hans främsta vapen var 80-talets ubåtsdebatt, där han hårt band sig för marinens – med åren alltmer ifrågasatta – bild av Sovjets aggressiva härjningar i den svenska skärgården.
Inte kan man väl vara neutral inför hot från en tyrann? Nej visst, och häpp! – ett decennium senare befann sig vårt nyss så fredliga land i krig. Fast i Afghanistan.
Samtidigt, noterar Mattsson, har de tidigare så återhållsamma svenska politikerna börjat tävla i utrikes moral och fördömer allt högljuddare folkrättsbrott – i det förgångna. Någon gång faktiskt även i samtiden, men då underligt selektivt och i korus med USA. Saddam och Iran, visst, men vem talar om Saudiarabien, Tibet, Burma?
Britt-Marie Mattsson är saklig, omdömesgill och prövande men blir ibland välgörande skarp. Och slutomdömet är beskt: svensk utrikespolitik har förlorat sin gamla kompass och ingen tycks intresserad av att ersätta den med en ny.