Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Bruce Springsteen: Born to run

Foto: Geoff Robinson/Rex

”Born to run” är både ett brandtal om Amerika och en berättelse om att vara född vid ett vägskäl. Malena Rydell hör Springsteens hesa skratt över boksidorna.

Självbiografi

Bruce Springsteen 

”Born to Run” 

Övers. Erik MacQueen  

Natur & Kultur 

Foto: Det var Bono som stod i talarstolen när Bruce Springsteen valdes in i Rock and Roll Hall of Fame 1999. Denna man har aldrig blivit gripen med droger på sig, konstaterade U2-sångaren, det har inte förekommit några blodbyten i Schweiz, herregud, han har inte ens börjat spela golf. Han har inte gjort några pinsamma filmroller, inte haft ormar som husdjur, inga apor, inte gjort utställningar med sina egna tavlor. 

Han har, kan man sammanfatta, inte gjort något som Keith Richards har gjort. Dessutom satte Bruce Springsteen stopp för det tjugo minuter långa trumsolot i början av sjuttiotalet: ”Good night Haight-Ashbury, Hello Asbury Park”. 

Det är ett mycket roligt tal, fullt av beundran för hur en stjärna kan vara så fantastiskt präktig och samtidigt larger than life

Man ska komma ihåg att Bruce Springsteen slog igenom vid en tid då rocken var rätt nedrökt och introvert. Då hade han harvat i barband i New Jersey i åratal och hunnit drömma väldigt konkreta dagdrömmar om vilken slags artist han ville bli. Bruce Springsteen har – med undantag för några dagars trädgårdsarbete – aldrig haft något annat jobb än rockstjärna, det är en legend som är sann. Han satsade allt på ett kort från början, hade förvisso inget att förlora, men anade hela tiden innerst inne att han skulle lyckas. Han visste att han var begåvad, men inte något underbarn, och förstod att sådana måste arbeta hårt, ha en plan. 

När han fick sitt första psykiska sammanbrott, under en roadtrip genom Texas på 80-talet, åkte han raka vägen hem till Hollywood Hills och bokade ett möte med en terapeut, berättar han i sin självbiografi. 

Bruce Springsteen hade inga planer på att åldras som en tryckkokare – eller som sin far. Det löper som en röd tråd genom hela boken; det är ett tema som många, framför allt kvinnliga, författare har skrivit om: rädslan för arvssynden, att bli som hon – eller han då, i det här fallet Doug Springsteen, en rökande ”arbetarklass-Buddha”, som alltid satt med ett sexpack framför sig i mörkret. 

Rockbiografier är en träig genre, men Springsteen, som har skrivit på det här manuset i sju år, har åstadkommit något så anmärkningsvärt som en rockhistoria som är rolig att läsa. Jag tänker på Bonos tal igen: hur kan han vara så tillgänglig och så privat på en och samma gång?

 

Rockbiografier är en träig genre, men Springsteen har åstadkommit något så anmärkningsvärt som en rockhistoria som är rolig att läsa.

 

Bruce Springsteen har inte läst några regelböcker om hur man ska skriva för att skriva bra – i så fall för att ge fan i dem. Han staplar bilder så att de tar ut varandra, använder gladeligen för många adjektiv, och betonar gärna med VERSALER och många utropstecken. Resultatet är en jovialisk prosa där man hör hans hesa skratt.  

Han skriver vackert om barndomen då han tydde sig till sin farmor, och tecknar ett New Jersey där arbetarna tappar framtidshoppet redan på 70-talet, där rasism och klasskillnader delar upp de unga i hans high school i tre oförenliga tonårsgrupper: rah-rahs, greasers och svarta. Motownhitsen var det enda som kunde få upp alla på dansgolvet samtidigt.

Foto: Lewton Cole / Alamy

I kapitlen om ”Born to Run”, genombrottsskivan och låten som denna bok delar titel med, för Springsteen ett resonemang om självupptagen musik. Det sena sextiotalets och det tidiga sjuttiotalets rockmusik hade inte talat till honom, det var för lite ”kärlek, arbete, sex och nöjen” och för mycket trista gitarrsolon.

Istället vände han sig till musik som inte var självupptagen, som rymde ”opera och smäktande storslagenhet”. Och till Elvis. Han höll på med låten ”Born to Run” i sex månader, målet var att skapa ”den sista låten på jorden”. Den lät lite skitig när den var klar, lite som en lågbudgetfilm, men det var bara bra, för ”det var meningen att det skulle låta som om sångaren kämpade för att höras i en värld som inte brydde sig ett skvatt”.

Han insåg att han lät som en ”New Jersey-korsning mellan Pavarotti och Roy Orbison” på inspelningen, men till slut släppte han taget. Jon Landau hade fått honom att förstå att konst fungerar på outgrundliga sätt: det som gör ett verk fantastiskt kan också vara en av svagheterna.

Bruce Springsteen svällde till en He-Man-docka vid 80-talets mitt och, som han själv konstaterar, är många band som mest ikoniska när de balanserar på gränsen till det parodiska. Men hur kommer man vidare? Så kraschlandar Bruce Springsteen i Los Angeles och låter luften pysa ur ”Dancing in the Dark”-jätten. Det är tomt. Han kör runt i de kaliforniska dalarna på sin motorcykel. I huset på stranden är allt stilla, Patti Scialfa väntar hemma. Det juridiska kring skilsmässan från Julianne Phillips är ordnat. Men han drabbas av självförakt över sin nyvunna rikedom, klassreseångest, och en känsla av hemlöshet.

För första gången kan han närma sig att förstå sin pappa, nu när han krisar själv. Här kommer bakgrundshistorien om rockhistoriens kanske mest kända pappa och fina partier om ”rigiditeten och arbetarklassnarcissismen i femtiotalets ’manlighet’”.

De män som ville ha en tillvaro på sina egna villkor – eller ingen alls. Som tror att kärleken kommer förråda dem. Män som sysslar med ”en psykisk terror som ska signalera att mörkret inombords bara nätt och jämnt är tyglat”, men ”så fort man slutar romantisera det hela är det naturligtvis mer sannolikt att man bara är ytterligare ett kaosspridande klantarsle i kvarteret som offrar sin dyrbara familj för sina ’problem’”.

När Doug Springsteen dör står sonen vid hans sjuksäng och tittar på hans kropp: ”Den var inte putsad eller formad som en rustning. Det var bara en människas kropp”. Han ser hans klumpiga ben, märkta av psoriasis, boxershortsen som trasslar sig. Hela han ser ut som ett krogslagsmål. Det är, tänker han, en kropp som tillhör en annan generation.

På ett plan är Bruce Springsteens självbiografi som ett slags appendix till Susan Faludis mansreportage ”Ställd”. Men det är också, i en vidare bemärkelse, en berättelse om att inse att man är född vid ett vägskäl, där mycket tyder på att världen äntligen kan komma att bli en friare, bättre plats, men att också vara livrädd för att misslyckas med att sjunga den gospeln själv.

 

På ett plan är Bruce Springsteens självbiografi som ett slags appendix till Susan Faludis mansreportage ”Ställd”.

 

När den unga Bruce Springsteen såg Elvis på tv såg han en ny sorts man, en artist som bar med sig ett tidigt eko av medborgarrättsrörelsen, men som underhållare i stället för aktivist. Han såg en vit artist som älskade svart musik, han såg ett förebud om moderna idéer i ett svårt rasistiskt land; i Elvis gestalt såg Springsteen en kraft som ”uppmanade oss att bestämma oss för om vi skulle närvara vid den förödda och förfallna nationens begravning eller dansa medan vi utformade nästa del i den amerikanska berättelsen”.

Ja, ibland skriver Bruce Springsteen som om han håller ett brandtal från en stor arena under en fyratimmarskonsert.

Elvis dog 1977, och Springsteen, som hade skrivit ”Fire” till honom, höll på med skivan ”Darkness on the Edge of Town” då. Den här gången tänkte han inte ägna sig åt eskapism, utan var på revansch-humör. Nu ville han förstå människorna han växte upp med och föra deras talan, han ville vara en ”förnuftets och vedergällningens röst”, det var här och nu han gav sig själv sitt uppdrag: detta ska Bruce Springsteen uträtta.

Jag kan inte låta bli att tänka tanken: Elvis lever, hälsosam och självkritisk, i Bruce Springsteens skepnad.

Foto på ung Springsteen i artikeln: Lewton Cole/Alamy