Bokrecensioner

Caitlin Moran: ”Konsten att vara kvinna”

Caitlin Moran är krönikör i the Times.
Caitlin Moran är krönikör i the Times. Foto: Chris Floyd
Caitlin Morans bästsäljare ”Konsten att vara kvinna” väckte stor uppmärksamhet när den kom i England. Martina Lowden har skrattat gott, men tycker kvinnobegreppet är för snävt.
Litteraturrecension

Skribent: Caitlin Moran

Titel: ”Konsten att vara kvinna”

Översättare: Molle Kanmert Sjölander

Utgiven av: Albert Bonniers förlag

I systerskaplig kulturarbetaranda vill jag inleda den här recensionen med att synliggöra en marginaliserad grupp på kultursidorna: översättarna. I det här fallet översättaren Molle Kanmert Sjölander, som gjort ett makalöst jobb med brittiska sjuttio­talisten och The Times-krönikören Caitlin Morans ”Konsten att vara kvinna”. Hon har inte bara framgångsrikt översatt de talrika ordvitsarna, utan också skrivit en och annan fotnot om de oöversättliga.

Och humor av Morans typ är svår att översätta. Den har ståuppkomikens skenande tempo och känslighet för tajming. Med en sämre översättare hade jag alltså inte skrattat högt sex gånger bara under loppet av bokens första kapitel.

”Konsten att vara kvinna” inleds med att Caitlin fyller tretton och börjar utforska de kvinnliga mysterierna: könsorgan, menstruationer, sånt. ”Kvinnans fortplantningsorgan ser så invecklat och opraktiskt ut på genomskärningsbilden, lite som en sån där jättedyr hamsterbur med tunnlar åt alla håll.” Enda fördelen med att ha mens är att bindor blir så bra madrasser åt Sindydockorna man leker med.

Så fortsätter det. Caitlin får könshår, måste ha behå, råkar ut för sexism, blir kär, gifter sig, skaffar barn, gör abort och skriver vid trettiofem års ålder en högunderhållande bok om allt det där. Många tycker, vet hon, att feminism bara ska handla om allvarliga frågor som lika lön, kvinnlig omskärelse och våldsbrott i hemmen. Men, förklarar Moran, hon tror på nolltolerans även när det kommer till småttiga problem:

”Det är teorin om den krossade rutan tillämpad på kvinnoförtrycket. Den teorin säger att om en enda krossad ruta i ett hus som står tomt inte lagas, blir skadegörarna mer benägna att krossa ett par rutor till. Så småningom kan de bryta sig in i byggnaden, elda i den eller börja ockupera den.

Parallellen är att om vi lever i ett klimat där kvinnors könshår anses äckligt och där berömda och inflytelserika kvinnor ständigt hängs ut i medierna som för tjocka eller för magra eller fult klädda kommer folk så småningom att bryta sig in i kvinnorna och börja elda i dem.”

Om du gillar att gnälla på missunnsamma och gnälliga människor som borde leva lite mer och inte vara så bittra, kan du sluta läsa nu. Samma sak om du tycker att man ”som kvinna och feminist” borde vara glad och tacksam över en annan ”kvinna och feminist” skrivit en bok om ”kvinnor och feminism” som blivit en bästsäljare. För nu kommer gnället.

Moran skriver utan att förklara sig närmare om något hon kallar en ”femte vågens” feminism. Jag ser henne snarare som en andra vågens feminist, sådana de skildras i amerikanska sjuttiotalsromaner som Lisa Althers ”Närbilder” eller Marilyn Frenchs ”Kvinnorummet”. Typ: kvinnan som inser att livet i det här samhället i bästa fall är skittråkigt och att männen verkar ha det mycket roligare och BAM! Feministiskt uppvaknande! Kamp mot patriarkalt betingat självhat! Mycket bättre sex!

Innan jag får en ”Halva himlen är vår”-banderoll nedkörd i halsen vill jag tillägga att andra vågens feminister utanför amerikanska sjuttiotalsromaner (hej mamma!) kämpade för daghem, aborträtt, internationell solidaritet och en massa annat. Och de gjorde det bra, faktiskt.

Men. Det fanns ett men, och det blev grunden för tredje vågens feminism. Den gick ut på att döttrar och söner (och sådana barn som inte ställde upp på tvåkönssystemet) himlade med ögonen och sa: ”Mamma, alla är faktiskt inte som du.” Alla kvinnor föds inte med fitta, ligger inte med män, föder inte barn, gör inte klassresor, är inte vita, lever inte i västvärlden – och så vidare. Det där tankesättet kallas intersektionalitet och är störigt för privilegierade personer, typ mig. Efter att ha blivit intersektionellt analyserad vill jag bara opportunistiskt morra: ”Jag har inte heller haft det så lätt alla gånger – men det får man väl inte säga i det här landet!”

Moran skriver hur som helst som om tredje vågens feminism aldrig funnits, som om alla kvinnor hade samma förutsättningar och mötte samma problem. ”En god vän har 27 par högklackade skor som hon inte kan skiljas från, samtliga använda max två gånger och många aldrig”, berättar hon i kapitlet om mode. ”Alla kvinnor har en sån skogömma någonstans i sina hem.” Och man bara: alla kvinnor? Verkligen? Berättade du inte just att du växte upp i en arbetarklassfamilj så fattig att du fick ta över din mammas gamla trosor?

Eller när hon skriver att man är feminist om man svarar ja på frågorna: ”Har du slida?” och ”Vill du bestämma över den själv?” Den definitionen får till och med undertecknad (en rabiat lesbisk kulturmarxist som just beställt en virkad Tiina Rosenberg-docka från en hbtq-certifierad konsthantverkare) att utbrista: ”Jamen, männen då, får inte männen vara med? Och transkvinnorna?”

I slutet av boken kommer hon fram till ”att man ska strunta i alla påstådda ’svårigheter’ med att vara kvinna” och ”vägra se dem som problem överhuvudtaget”. Och visst, det har funkat bra för henne, för mig och för många andra. Vi var mobbade som små, nu har vi kulturjobb, hurra! Men vi är inte ”alla kvinnor”, inte ens ”de flesta”, och vi gör klokt i att komma ihåg det. Sexism urholkar själar, förtryck dödar och det finns aspekter av patriarkatet som är lite svårare att ”strunta i” än sånt som ”handväskor för 600 pund, mikroskopiska trosor, brasilianska vaxningar, idiotiska möhippor”.

Fast det vet Moran ju. Egentligen. Och det är inte så att jag inte skulle kyssa hennes herrstövlar om jag fick chansen, inte så att jag inte kommer att läsa högt ur ”Konsten att vara kvinna” för alla mina kära systrar och bröder, inte så att boken inte är otroligt rolig och smart och stridbar och bra. Det är bara min åttiotalistplikt att lacka ur på varenda en som använder begreppet ”alla kvinnor” och menar ”jag och mina kompisar”. Konsten att bli kvinna är inget som kan sammanfattas på 300 sidor.