Läckbergs bästa hittills. Trots vissa brister är "Fyrvaktaren" en medryckande deckare, tycker DN:s Lotta Olsson.
Jaha. Där har man för att man har fördomar. Här har jag tidigare sågat Camilla Läckbergs deckare jäms med fotknölarna, jag har rackat ner på hennes fattiga språk, sömngångaraktiga intriger och fyrkantiga karaktärer, jag har svurit ve och förbannelse över de ständigt återkommande gravöppningarna – och vad händer? Jag nästan slukar den sjunde boken, nyutkomna ”Fyrvaktaren”!
Missförstå mig nu rätt. Camilla Läckberg har inte plötsligt uppnått Nobelprisklass. Men i ”Fyrvaktaren” skriver hon inte bara lättläst tröst för trötta småbarnsmammor, utan en riktigt medryckande deckare.
Intrigen rör sig kring den lilla ön Gråskär, gemenligen kallad Gastholmen eftersom den har rykte om sig att vara hemsökt. Dit flyr en ung kvinna med blod på händerna och ett barn i famnen.
Inne i det idylliska Fjällbacka pågår samtidigt förberedelser för återinvigningen av det gamla badhus som kommunen tillsammans med två äventyrare gör om till modernt spa. Kommunledaren Erling har investerat både pengar och känslor i Vivianne, som leder renoveringen. Man anar en hel ugglefarm i mossen.
Varpå ekonomichefen får sig en kula i skallen, och vår hjälte, polisman Patrik i Tanumshede, rycker ut..
Som hon brukar flätar Camilla Läckberg sin intrig mellan ett ”då” och ett ”nu”, men lyckas bättre än någonsin tidigare. Skildringen av fyrvaktarhustrun Emilies klaustrofobiskt övergivna liv på Gastholmen 1870 är suggestivt återhållen; en pendang till den unga kvinna som i nutiden tar sin tillflykt till Gastholmen.
Kvinnomisshandel är den gemensamma nämnaren, till och med den mördade ekonomichefen visar sig ha kopplingar till detta tema. Det är ett ämne som Camilla Läckberg återkommit till flera gånger, enkelt och svartvitt: männen är ondskefulla uslingar, kvinnorna hjälplösa offer. Och visst, så är det nu också, men betydligt mer välskrivet.
Slutet kommer inte som någon överraskning, somliga av karaktärerna är onödigt parodiska, och de psykologiska lösningarna skrattretande enkla. Och får man verkligen skriva en deckare där ett av morden över huvud taget inte utreds?
Men ändå, trots bristerna: ”Fyrvaktaren” är Camilla Läckbergs bästa bok hittills. Hon har stramat åt berättelsen och minskat betydligt på veckotidningspratet om hur jobbigt det är att vara kvinna i dag. Resultatet är ett rejält kvalitetskliv uppåt.