Vad är det för likhet mellan Fredrika Bremer, Klara Johanson och Gösta Ekman? Svaret är Carina Burman. Ingen annan skulle komma på idén att skriva omfattande biografier över tre så komplexa och utmanande kulturpersonligheter. Den senaste ligger på bokhandelsdiskarna i dag, ”Djävulspakten”, med undertiteln ”Gösta Ekmans liv och konstnärskap”.
Från Bremer till litteraturkritikern Klara Johanson är steget naturligtvis inte långt. Gösta Ekman är den gäckande skuggan i denna trio. Att Carina Burman ofta rör sig mellan högt och lågt kan givetvis fungera som en förklaring till hennes intresse för ett affischnamn som levde under samma epok som den elitistiska signaturen K.J. och förkroppsligade några av dess typiska motsättningar.
Inte minst dragkampen mellan konst och massunderhållning, förförare i politiken och på vita duken. Mussolini och Valentino…
Själv har hon en mer prosaisk förklaring. Efter Bremer och K.J. upplevde hon ett ”biografiskt tomrum” och kastade sig på förslag av ”maken” i armarna på en ungdomsförälskelse, den demoniske violinisten Holger Brandt i filmen ”Intermezzo”, där Gösta Ekman spelar mot Ingrid Bergman.
Även Ingrid Bergman föll för skådespelaren bakom rollen (alltid samma sak i hans fall) och anförtrodde dagboken: ”Min dyrkan för Gösta är snart outhärdlig för både mig och min omgivning… Jag vet att han är gift och tjugo år äldre än jag… En gång tänkte jag att det skulle vara ljuvligt om jag kunde gifta mig med hans son.”
Titeln på Burmans biografi är inte bara en välfunnen sammanfattning av Gösta Ekmans djävulska karisma. Jag kunde fylla resten av den här recensionen med svimfärdiga bekännelser och vittnesmål. Flickorna i Göteborg som spände loss hästarna och själva drog vagnen med idolen genom stadens gator, folkmassorna som trotsade januarikylan och klättrade ut på taken för att kunna följa begravningståget som i majestätisk långsamhet och med förstämda trummor passerade på sin väg till kyrkogården, där kistan i skenet från facklorna och SF-journalens strålkastare sänktes i graven.
”Än i dag”, konstaterar, Carina Burman, ”möter man människor som har indirekta minnen av honom”. Jag kan lämna ett bidrag ur mitt privata familjealbum. Det är från början av 30-talet då min mamma var expedit på Percy Luck, den exklusiva livsmedelskedjan som hade en av sina butiker vid Stureplan. Dit anlände Gösta Ekman regelbundet och handlade delikatesser, ibland klädd i rosa fälbhatt, alltid lika charmerande när han med en teatral gest och sina berömda vokaler fällde sortirepliken: –Skicka hem det till Gööstaaa!
Många fastnade i djävulsfällan, även om hans filmer och föreställningar inte alltid höll högsta klass. Det intressanta med Gösta Ekman var personligheten.
Till vardags är Carina Burman litteraturvetare och romanförfattare med intriger som knyter an till hennes forskningsområde. Hon har skrivit om Johan Henric Kellgren, Erik Gustaf Geijer och andra mer eller mindre fiktiva litterära gestalter. Med Gösta Ekman har hon en romans. Språket lever på varje sida, fast utan de krav på stringens som det trista vardagsarbetet kräver.
Om Hamlet, som Gösta Ekman spelade på Vasateatern 1934, får läsaren till exempel veta att ”det är en stor och tacksam, men också krävande roll”. Vem har behov av den upplysningen?
Vad jag saknar i Carina Burmans bok är med andra ord ett mer energiskt försök att placera Gösta Ekman i ett större sammanhang. Om en annan betydande skådespelare i samma generation – Lars Hansson –känner vi till att han gav upphov till tronföljden Keve Hjelm-Thommy Berggren-Mikael Persbrandt (många står i kö).
Gösta Ekman den äldre, Hasse Ekman och Gösta Ekman den yngre utgör en dynasti av ett helt annat slag, mer till namnet än gagnet.
Jag skulle gärna läsa mer om dessa och liknande samband, om idéer och traditioner, om estetiska och institutionella årstidsväxlingar. I stället för utförliga referat av filmer man glömt i samma stund man tagit del av dem. Men det hade varit en annan bok.
Burman är helt och hållet inriktad på gåtan Gösta Ekman, den som hans samtida tävlade om att fånga i ord. En av dem som lyckades bäst var Inga Tidblad, som spelade oskuldsfull balettflicka mot honom i en kriminalkomedi på Oscarsteatern 1928:
”Han var blond utan att vara blond, för naturen hade skänkt honom en droppe guld och oliv i hyn. Han hade blå ögon utan att vara det minsta blåögd. Man chockerades av all denna skönhet men värmdes av dess sällsamma utstrålning, som kom från en inre hemlighetsfull källa, främmande ofattbar, ibland nästan skrämmande, om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta.”
Han var 47 år när han dog 1938. Då hade han levt som en kung och blev som vi sett begravd som en kung. Många såg något gudomligt i hans androgyna väsen. Det blir till slut behållningen av Carina Burmans levnadsteckning: att den gränsöverskridande fantasten, familjefadern och kokainisten, så levande kliver fram inför läsarens ögon.
Egendomligt att ingen gjort film av hans liv. Det var ju en film, ett med min föräldragenerations vackraste och hemskaste drömmar.