Strax innan Göta älv mynnar ut i havet överbryggas den av den stora Älvsborgsbron. Om man står vid brons norra fäste kan man se Pannhuset vid det motsatta brofästet. Det är en rest av ett gammalt industriområde som numera rymmer det sprudlande kulturprojektet Röda sten.
Jag har besökt Röda sten många gånger; har hört det dova dunkandet från bilarna när de korsar bron högt däruppe.
Men jag har aldrig varit vid det norra brofästet. Där finns ingenting.
När jag läser Carolina Fredrikssons debutroman ”Flod” kan jag inte göra mig fri från övertygelsen om att det är just vid detta norra fäste som det hela utspelar sig.
Men ändå inte. Visserligen ligger det ett ”kraftverk” mitt emot, på andra sidan, och visserligen stävar de stora partybåtarna och lastfartygen ut under bron på väg mot öppet hav. Men för de två barn som bor i den skrotiga husbilen vid brofästet heter floden – för det är en flod och inte en älv – Kadin, och de kan se stadens glittrande ljus på andra sidan.
Naturligtvis blir jag suggererad av det faktum att Carolina Fredriksson bor i Göteborg. Annars kanske jag hade sett en annan bro, ett annat landskap för mig när jag läser ”Flod”. Kanske tänker jag också på Ann-Marie Ljungbergs ”Färjenäs” (2000) som utspelar sig bland udda individualister vid samma brofäste, fast en bit bort i mer civiliserade trakter.
Det spelar mindre roll. Fredrikssons två huvudpersoner är barn och de bor i ett främmande land. Det är mytiskt, sammansatt av konkreta iakttagelser och kreativa tolkningar till en helhet som påminner om Mare Kandres rakbladsvassa drömvärldar.
Tre personer är vad vi träffar i och kring husbilen. I centrum står Alka, som är en flicka i pubertetens början. Hon bor i husbilen tillsammans med den flera år yngre Kappen, som inte vet vad han egentligen heter från början.
Ingen av dem har några föräldrar, såvitt de vet eller minns.
Och så finns Ina, som kommer då och då med mat, fotogen och annat nödvändigt. Hon är äldre, säkert 20, och sover någon natt i husbilen innan hon sminkar sig och åter ger sig i väg, obesett medan de andra sover, över bron, till stadens ljus.
”Flod” utspelar sig alltså på ett ytterst begränsat geografiskt område. Men vi vore inte människor om vi lät geografin begränsa oss, och Alka och Kappen fyller sin lilla värld med betydelser. De är som ett minimalt stenåldersfolk som tolkar tecken och episoder varefter de uppenbarar sig och inför dem i ett större trossystem. Så när de en morgon hittar liket efter en självmörderska störtad från bron, måste även detta infogas i den större livshistorien.
Men samtidigt – och det är här Carolina Fredriksson tar steget från begåvad till benådad – börjar insikten vakna hos Alka. Hon har börjat lämna det stadium där ett bekvämt tillbakalutande i barndomen inte längre förslår.
I synnerhet inte som en särdeles kall vinter är i antågande.
Utan tvekan är ”Flod” en mycket grym berättelse – en där man inte kan räkna med att författaren är lojal ens med de mest skyddslösa av sina skapelser. Fredriksson ger intrycket av att hon bara nedtecknar den en gång för alla givna berättelse som obevekligt rör sig framåt mot sin sista punkt.
Så är det naturligtvis inte. Det är bara det att känslan av tusentröskad, kylig konstruktion inte alls infinner sig när man läser ”Flod”, trots att intrigen och temat verkligen skriker efter klichéer. Helt på tvärs mot detta har Carolina Fredriksson andats liv i sin debutroman.