Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Carson McCullers: Balladen om det sorgsna kaféet

Carson McCullers var en av sin generations stora författarnamn. Åsa Beckman vandrar med hennes mörka ensamheter.

Carson McCullers
”Balladen om det sorgsna kaféet”
Övers. Håkan Bravinger

Norstedts, 247 sidor

I min bokhylla står ett sönderläst exemplar av Carson McCullers ”Balladen om det sorgsna kaféet” som kom ut i En bok för alla-serien i början av 90-talet. Jag vet faktiskt inte hur många gånger jag pulat ner den i någons väska och sagt: läs, bara läs!

Det är en av de mest vemodiga romaner om kärlek som någonsin skrivits.

Norstedts har förstått att McCullers författarskap bör finnas i mer slitstarka volymer. Förra året gav de ut hennes debutroman ”Hjärtat jagar allena” från 1940, nu har ”Balladen om det sorgsna kaféet” från 1951 kommit i nyöversättning tillsammans med sju andra noveller.

I år är det 100 år sedan Lula Carson Smith föddes i den lilla staden Columbus i Georgia. Hennes far är urmakare och modern en rådig kvinna som tidigt är övertygad om dotterns genialitet. ”Jag kommer att bli berömd och rik”, lär Carson tidigt klargjort för sina kamrater.

Och hon är verkligen ett talangfullt barn. Först vill hon bli pianist, men överger den drömmen när hon inser att hon aldrig kommer att bli tillräckligt bra. Det är som att denna författare var född med en kristallisk känsla för kvalitet – når hon inte upp till den får det vara.

1934 packar hon sin resväska och tar tåget till New York. Hon ströjobbar som allt från hundvakt till sekreterare för att ha råd att ta lektioner i kreativt skrivande. Under de åren träffar hon Reeves McCullers, en ung man som även han har författarambitioner. När de gifter sig 1937 ingår de ett avtal: han ska först försörja henne så att hon kan skriva, sedan ska de byta. Nu blir det aldrig så. När Carson McCullers som 23-åring gör succédebut med ”Hjärtat jagar allena” står det klart vem som är det verkliga författarämnet. Hon blir ett av de stora namnen i sin generation och ger ut romaner, noveller och dikter.

När jag i dag återvänder till McCullers blir jag tagen av hur hennes udda karaktärer samtidigt kan vara så extremt levande. Men framför allt: hur modern hon är i gestaltningen av kön. Själv framträdde McCullers gärna i kostymer, västar och rutiga strumpor och är ständigt olyckligt förälskad i kvinnor. På 40-talet delar hon ett stort hus i Brooklyn med författarparet Jane och Paul Bowles och andra sexuellt experimenterande bohemer.

De utgör en förtrupp till framtiden.

Det märks redan i debuten. ”Hjärtat jagar allena” är en lite för löst sammanhållen roman, men med partier så bländande att jag nästan tappar andan. I centrum står den dövstumme John Singer, som nog en nutida läsare tydligare inser är homosexuell. Genom hans tysta lyssnande ser fyra personer i en småstad i Georgia plötsligt sina egna dolda liv. Vad ingen vet är att Singer själv ständigt längtar efter sin manlige vän som sitter inlåst på ett mentalsjukhus.

En av dem som pratar med Singer är tonårsflickan Mick Kelly, som ser ut som en ”förvuxen pojke”. Genom de öppna fönstren i stans rika kvarter möter hon den klassiska musiken och börjar sedan få tonföljder i huvudet. Hon fantiserar om att en dag bli berömd kompositör. ”När hon dirigerade skulle hon antingen vara klädd i en riktig herrfrack eller ha en röd klänning med strassprydnader”, skriver McCullers.

När Mick Kelly står där mitt i konsten ska hon alltså kunna vara både man och kvinna.

I en artikel i The New Yorker i höstas diskuterade författaren Sarah Schulman McCullers förmåga att så inkännande skapa sina karaktärer. ”Kanske berodde det på det enkla faktum att hon hade en identitet som historien ännu inte hade upptäckt”. Eftersom hon inte hade någon fast plats att stå på kunde hon röra sig i det som officiellt ännu inte existerade.

Jo, det är mycket möjligt att McCullers öppna könsidentitet bidrog till hennes inlevelseförmåga. Privat var det däremot hårdare för föregångarna under 40- och 50-talen. Sexualiteten är ju gärna experimentell, men kärleken ofta gammaldags. Den nöts på ett annat sätt mot samtidens fördomar.

Och McCullers böcker är befolkade av existenser som blivit påfallande ensamma, ofta tilltygade av kärlek. I ”Balladen om det sorgsna kaféet” finns hennes allra mest rörande gestalt: Miss Amelia. Hon är en storväxt kvinna som går runt i snickarbyxor och gummistövlar och gör den bästa whiskyn i hela countyt. Hon driver en handelsbod och drar sig inte för att slå ner den som inte betalt sina skulder. Själv trivs Miss Amelia bäst ute i det fria, i sumpmarkerna utanför stan, långt från alla trånga, sociala överenskommelser.

En gång var Miss Amelia gift i tio dagar med Henry Marcy – efter det har kärlek inte direkt varit henens grej.

Fram till den dag då en tvärhandshög puckelrygg stiger av bussen och förändrar Miss Amelias liv. Hon blir hjälplöst förälskad. Nu förvandlas handelsboden till ett kafé där folk samlas på kvällarna och förundrat ser hur Miss Amelia blivit mjuk som smör av den lille självgode typen som struttar runt bland gästerna.

Den stora tragiken infinner sig när hennes före detta man plötsligt återvänder till stan och puckelryggen blir stjärnögt förälskad.

Berättelsen om Miss Amelia bärs av en obetalbart komisk ton, lite som om Tage Danielsson förflyttats till sydstatsmiljö. Översättaren Håkan Bravinger fångar stilglidningarna perfekt. Med jämna mellanrum försvinner McCullers ut i poetiska beskrivningar av dagrarna över sydstaternas våtmarker.

Men detta ömsint dråpliga triangeldrama har en stenhård kärna av sorg. ”Den som älskas fruktar och hatar den som älskar, och det på goda grunder. Den som älskar försöker alltid bryta ner den som älskas”, heter det på ett ställe.

Av kärleken blir Miss Amelia ensammare än hon någonsin varit. Den mörka ensamheten finns också hos många av McCullers gestalter som är självklara i sin könsidentitet, men ännu tydligare hos dem som känner sig fångna i sin.

Carson McCullers oroliga frihetslängtan gick hårt åt hennes eget liv. Från tonåren får hon återkommande mindre hjärnblödningar, något som inte blir bättre av att hon och Reeves utvecklar en grav alkoholism. När hon arbetar står en termos med sherryblandat te intill skrivmaskinen.

Reeves vill att de ska begå självmord tillsammans, men tar ensam livet av sig på ett hotellrum i Paris 1953. För henne blir det till slut en hjärnblödning som släcker hennes liv när hon är femtio år gammal. Då har hon hunnit skriva sex böcker som fått oss att känna oss mindre ensliga med våra egna ensamma hjärtan.