Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Bokrecensioner

Casper Erichsen och David Olusoga ”Kejsarens Förintelse”

Tyskarna som skapade folkmordets metodik. Tyskland gav sig sent in i den koloniala huggsexan i Afrika. Men väl där närapå utplånade de två folkgrupper. Ola Larsmo läser en viktig historieskrivning med koppling till det rasbiologiska institutet i Uppsala.

Fackbok

Casper Erichsen och David Olusoga
”Kejsarens Förintelse”
Övers. Per Nyqvist Leopard förlag

Texten har tillfogats en rättelse.

Den tyske professorns besök i Uppsala väckte stor uppmärksamhet. Eugen Fischer var en megakändis, och under tre dagar i rad 1922 fick han förstasidor i UNT. Hans föreläsningar i Universitetsaulan inledde det nya rasbiologiska institutets offentliga verksamhet och var mycket välbesökta. Fischer är en av den nya ”vetenskapens” klarast lysande stjärnor. 1933 skulle Hitler utse honom till ny rektor för universitetet i Berlin.

Till institutet donerade Fischer en serie glasplåtar av de så kallade Rehoboth-bastarderna, männi­skor i kolonin Tyska Sydvästafrika, som beskrevs som ett ”blandfolk”. Fischers rykte som vetenskapsman byggde på den bok han efter några månaders vistelse i dagens Namibia skrivit om rasblandningens skadliga effekter. Boken, ”Die Rehobother Bastards und das Bastardierungsproblem beim Menschen”, gavs ut 1913. Fischers tes blev inflytelserik: rasblandning mellan ”vita” och ”hottentotter” (som nama­folket kallades av de tyska kolonialherrarna) ledde till degeneration. Allt pekar på att det var Fischer som gav institutets professor Herman Lundborg impulsen att ägna sin mesta tid åt att forska på de svenska samerna – de var i hans ögon ett exempel på ett ”blandfolk” där det måste gå att finna belägg för ”degenerering”. Resultatet blev en meningslös hög av siffror och ett samiskt trauma.

Vad Uppsalapubliken inte visste – eller också gjorde de det, utan att UNT nämner saken – var att ­Fischer gjort sina rön mitt uppe i ett pågående folkmord. Under 1904 till 1909 hade den tyska kolonialmakten i Sydvästafrika metodiskt utrotat nationerna Herrero och Nama. Under fem år mördade man runt 75 000 till 80 000 människor, av en total befolkning på runt 100 000 – med metoder vi i dag förknippar med den nazistiska Förintelsen. Terrorkrig mot civila, koncentrationsläger där man arbetar till döds, framkallad svält, tortyr och även medicinska experiment på fångar. Det värsta lägret låg på Hajön utanför kuststaden Lüderitz, där mellan 1 000 och 3 000 människor – ingen vet exakt – plågades ihjäl under åren 1905 till 1907.

Om detta folkmord skrev den tyske historikern Horst Dreschler från 1960-talet och framåt flera grundliga studier. Historien fick nytt liv 2010, då historikern Casper Erichsen och BBC-producenten David Olusoga gav ut ”The kaiser’s holocaust”, som nu kommer i utmärkt översättning av Per Nygvist under titeln ”Kejsarens Förintelse”. Deras bok väckte hetsig debatt – främst för att de menade sig se tydliga paralleller mellan metoderna under folkmordet vid 1900-talets början och Förintelsen.

Tyskland var relativt sent att ge sig in i den koloniala huggsexan. Otto von Bismarck själv var länge skeptisk. Men på 1880-talet hade det vuxit fram en stark opinion för att landet skulle följa i de andra kolonialmakternas kölvatten. Tyska handelsmän fick ett fotfäste på Afrikas södra västkust med samma metoder som vanligt: man slöt avtal med oklar innebörd med lokala makthavare där man ömsom lovade ekonomiska fördelar, ömsom talade om ”beskydd”.

Koloniseringen av Sydafrika hade redan lett till stora folkomflyttningar och europeiskt inflytande i området. Herrero och nama i Sydväst­afrika var inte okunniga om europeisk krigföring och kultur: de flesta av dem var troende kristna, gick i kyrkan och läste sin bibel (och ibland europeiska dagstidningar). Många hade också anammat europeisk klädstil och arkitektur.

1884 hölls så Berlinkonferensen med Bismarck som värd (även Sverige deltog på ett hörn), där de and­ra kolonialmakterna gav Tyskland ”rätt” till sina afrikanska besittningar. Året efter anlände Heinrich Göring, far till Gestapogrundaren Hermann Göring, som den första ”kejserliga kommissarien” till Sydvästafrika. Vid denna tid har spänningarna mellan herrero och nama lett till strider dem emellan, vilket ger de tyska kolonisterna möjlighet att flytta fram sina positioner.

Erichsen och Olusoga menar att kolonialismen här går in i en ny fas: en mer aggressiv rasism håller på att ta form i Europa, uttryckt i den förment vetenskapliga rasbiologin och den socialdarwinistiska idén om Lebensraum, livsrum för den starke.

Herrero ser vid sekelskiftet hur alltmer av deras land tas ifrån dem och spänningen stiger. Efter några våldsamma konfrontationer skickar kejsar Wilhelm 1904 dit en militär som av sina kolleger beskrivs som ”en mänsklig haj”: Lothar von Trotha, vilken redan utmärkt sig genom stor grymhet under boxarupproret i Kina. Kejsaren ger själv soldaterna instruktioner i sitt avskedstal när de sänds ut: de ska ”förinta” de upproriska. Samma ord används av von Trotha själv: han ska ”förinta de uppstudsiga” genom att ”utgjuta strömmar av blod och pengar”. Han talar om kriget som en ”raskamp”.

Efter det stora slaget vid Waterberg 1904 drivs merparten av herrero, män, kvinnor och barn, strategiskt ut i öknen och hindras från att uppsöka vattenkällor; tanken är att de ska svältas till döds. De utsvultna herrero som fångas upp av tyska patruller förs till koncentrationsläger – en metod man lärt sig av britternas boerkrig, där general Kitchener svalt civila till döds i arbetsläger. När den andra folkgruppen nama, som är skickliga gerillakrigare, gör uppror strax efter används samma strategi mot dem.

Under åren 1904–1909 utvecklar general von Trotha och guvernören von Lindequist en teknik för långsamt massmord. De överlevande sätt i läger där de svälts, tvingas klä sig i säckväv och utföra mer eller mindre meningslösa, men extremt krävande arbetsuppgifter, som att bära stenblock med händerna. Svaga piskas till döds. I lägret på Hajön utför doktor Bofinger experiment på de fångna: så injiceras fångar bland annat med arsenik. Andra sätts att skära huvudet av döda fångar, koka dem fria från hud och skrapa dem rena. Sedan packas de i lådor och säljs till rasbiologiska institut i Europa, där efterfrågan på afrikanska huvuden ökat.

Det är nu Eugen Fischer kommer till staden Rehoboth och gör sina epokgörande rön om den svarta rasens inneboende underlägsenhet. Det är vad han berättar för den bildade allmänheten i Uppsala. Hans bok gör succé som en milstolpe i vetenskapens historia.

1912 städas spåren av lägren undan. En ryttarstaty reses på platsen där lägret i huvudstaden Windhoek legat. Nu införs även raslagar i kolonin, där medborgarskap och ägodelar tas ifrån invånare utan ”rent arisk” bakgrund. Ute i öknen ligger de döda i sina massgravar.

Erichsen och Olusoga redovisar minutiöst varje led i förloppet, inte minst för att de förstår att deras koppling mellan folkmordet och Förintelsen är kontroversiell. De har också kritiserats för att jämföra olika storheter, och här kommer folkmordens egen vidriga matematik fram: kan man ens jämföra massmordet på sextiotusen männi­skor med den industriella slakten av sex miljoner?

De säger inte att det tyska folkmordet i Namibia är vad som leder till Förintelsen. Men de pekar på rader av samband och likheter: från personkopplingar som att flera av nazistpartiets tidiga anhängare faktiskt varit kolonialsoldater i Sydvästafrika till att deras bruna skjortor blev SA:s uniform. Här finns också en folkmordets metodik som känns igen, ned i detaljerna. Men den överväldigande och förenande länken är främst den förment naturvetenskapliga rasismen som överbyggnad och rättfärdigande av lusten att utrota varenda jävel.

Erichsen och Olusoga vill i första hand ge de mördade sin historia och sina namn tillbaka – och ge oss ännu en pusselbit i den europeiska rasismens historia. Jag har svårt att se att det på något vis skulle relativisera den Förintelse som tog form drygt trettio år efter det att grindarna på Hajön stängdes för sista gången. I dag är där en campingplats för turister.

Rättelse 2014-11-28 14:22
I en tidigare version av texten angavs fel efternamn på översättaren.