Utan tvekan kan man konstatera att Catherine Mavrikakis ”Himlen i Bay City” sätter romanrekord i att flest gånger använda ordet ”grålila”. I det franska originalet varieras färgen till exempel som turquoise, mauve, violet och pervenche – men på svenska blir det oftast just grålila.
Detta är den ständiga färgen på himlen över den lilla staden Bay City i delstaten Michigans industriella gytter. Färgen kommer sig förstås av industrierna. Merparten av romanen utspelar sig 1979, alltså före de stora nedläggningarna i närbelägna Flint och Detroit, och berättarjaget Amy saknar ingalunda ord för att spydigt, uppgivet eller sarkastiskt beskriva himlen:
”Nordstaternas grålila himmel är så betryggande både vinter och sommar. Den vittnar om välståndet i vår ekonomi. Dess gifthalt är en garanti för vår framåtanda och industriella framgång.”
I detta välstånd växer Amy upp, i ett prefabricerat hus av järnplåt omgivet av andra plåthus och tv-antenner, K-Mart, Taco Bell, Kentucky Fried Chicken, parkeringsplatser, trottoarfria gator, cheerleaders, pooler och Plymouths och dammiga skogspartier där tonåringarna hånglar och drogar ner sig i brist på något annat att göra. Det sena sjuttiotalets luftkonditionerade välstånd där aparta Amy sjunger Alice Coopers ”Welcome to my nightmare” för full hals, medan alla andra trallar på Bee Gees ”Staying alive”.
Epoken har beskrivits och gestaltats många gånger förr, men jag har aldrig sett maken till det äckel och kyliga raseri som Mavrikakis låter Amy uppbåda. Här finns också en makalös precision i förkastandet av den suburbianska drömmen.
Den 4 juli 1979, på Independence day, fyller Amy 18 år. På natten efter barbecuen sätter hon eld på plåthuset. I lågorna omkommer hennes mor, moster, morbror, mormor, morfar, kusin, lillebror samt familjens hund.
Diverse omständigheter tyder dock på att vi kanske bör ta skuldfrågan med en nypa salt. Som till exempel det faktum att Amys mormor och morfar redan är döda, mördade i Auschwitz.
Redan bräcklig och utsatt har Amy av allt att döma fått ett psykotiskt genombrott då hennes moster efter år av tystnad slutligen berättat om släktens franska bakgrund och historia som judar i det nazistiska Europa, där större delen av släkten utplånades.
Så glider för Amy de två industriella himlarna in i varandra: det amerikanska undrets grålila och Auschwitz krematoriefärgade svarta. Hennes strävan blir nu att sätta den hånfulla himlen i brand och befria sig från plågan att leva med döden som arv.
Jag blir överrumplad av ”Himlen i Bay City”. Av dess vrede och kompromisslösa attack som Catherine Mavrikakis ändå lyckas hålla i strama tyglar. Just som jag började undra om inte mänsklighetens grövsta brott mot sig självt kanske uttömts som konstnärligt tema, så visar Catherine Mavrikakis med övertygelse och bravur att vi bara har börjat närma oss det.