Cecilia Åse: ”Monarkins makt”

I slutet av sommaren viskade våra skvallertidningar från sina löpsedlar att kronprinsessan Victoria härsknat till på lillasyster Madeleine efter att denna eklaterat sin förlovning med pojkvännen Jonas Bergström. Taskigt, tyckte tronföljerskan enligt säkra källor. Plötsligt kunde hovornitologerna spekulera i vad det egentligen berodde på att Madeleine inte var med och grattade den där dagen i april när Victoria firade sin förlovning med herr Westling.

Rykten, förstås. Men ändå, intressanta rykten: uppgifter om sprickor i den präktiga fasaden hör till ovanligheterna när det gäller den svenska kungafamiljen, och jag tror nog att de kunde gett en del extra bränsle till analysen i Cecilia Åses nyutkomna bok ”Monarkins makt”. Åse, som är statsvetare med genusprofil, lanserar här en både infallsrik och systematisk kartläggning av hur monarkin som institution fungerar som symbolisk och politisk maktfaktor.

Det handlar alltså inte om någon undersökning av de kungligas konkreta maktutövning, sådan den visar sig i offentliga uttalanden, eller i personliga fäblesser och engagemang. Frånvaron av den diskussionen kan för all del ofta ge ett ängsligt intryck – som när SVT:s kulturmagasin ”Kobra” gjorde ett program om kunglig kulturpolitik helt utan att granska det inflytande hovet utövar när det väljer vilka kulturella projekt man vill uppmärksamma eller stödja.

Men hos Cecilia Åse är det knappast försiktighet det handlar om. Hennes avsikt är en annan: hon vill förstå hur monarkin rent institutionellt kan utöva politisk makt – även när denna makt, som i Sverige, juridiskt opererats bort ur grund­lagen. Om det är sant som Olof Palme sade, att ”bara en plym” återstår av den svenska monarkin: Vad är då den politiska betydelsen av denna plym?

Åse beskriver hur monarkin placeras i ett offentligt spänningsfält där ”nationen” och ”demokratin” utgör polerna. Demokratin, skriver hon, bygger på idén om sund oenighet: men för att bli sund och meningsfull måste oenigheten tänkas utspelas inom en ram av enighet. Denna enighet manifesteras i nationen och dess symboler. Som flaggan, fotbollslandslaget – eller kungafamiljen.

När kungen berövades sin konstitutionella makt i 1974 års grundlag var det därför, enligt Åse, ett sätt att ytterligare avpolitisera idén om det gemensamt svenska. Genom att fråntas alla andra uppgifter än de rent ceremoniella blev monarkin en institution som per definition befinner sig bortom den demokratiska oenigheten. Något som i sin tur blockerar varje försök att göra den nationella gemenskapen till föremål för en politisk debatt.

Men att de kungliga står höjda över dagspolitikens käbbel betyder inte att monarkin som institution saknar inflytande. Tvärtom, säger Cecilia Åse: skillnaden är bara att medan demokratins institutioner ses som ett resultat av politiska stridigheter framställs den nationella enheten som naturlig. Åse demonstrerar med stort skarpsinne hur de kungliga på olika sätt förkroppsligar den nationella idén; hur de står som förebilder när det gäller exempelvis familjebildning, men också hur föråldrade bördshierarkier lever vidare genom dem.

Det paradoxala, konstaterar hon, är ju hur kungafamiljen alltid beskrivs som en ”vanlig” familj – med systrar som blir osams, till exempel – trots att alla vet att de i själva verket är allt annat än det. När ”kvinnan av börd” väljer en ”man av folket” tolkas det i samma anda som ett tecken på jämlikhet, noterar Åse: ”Men dessa uttryck bekräftar samtidigt föreställningen att börd är någonting som finns – annars skulle det ju inte existera några kvinnor av börd eller män av folket.” Ojämlikheterna kan alltså fortleva samtidigt som man påstår att de inte spelar någon roll. Kanske, funderar Cecilia Åse, blir de rent av en förutsättning för att den nationella gemenskapen ska uppfattas som något större än vi själva, något samlande som överskrider ”den förgängliga politiken”?

Ja, kanske det. Och lika lite som bördshierarkin verkar vara ett imageproblem när det gäller monarkin, lika lite blir ärftligheten en belastning. Eftersom kungen aldrig eftersträvat sitt ämbete ses han som ”oskyldig” till sina privilegier, något som på ett bakvänt sätt får dem att verka mer ”demokratiska”.

De som i dag förespråkar republik och kungahusets störtande i gruset verkar alltså ha en kärv uppgift. Monarkins avpolitisering har gjort statschefens ställning i stort sett omöjlig att angripa. Här anar jag möjligen också ett problem med Cecilia Åses utgångspunkter. Hon begränsar sin kritik till monarkins institutionella former i den uttryckliga avsikten att undvika att kungafamiljen så att säga ställer sig i vägen med sin personliga popularitet. Samtidigt visar hon alltså att det just är formerna som gör monarkin så oåtkomlig för kritik.

Själv tror jag att det enda rimliga sättet att ifrågasätta arvkungadömet som institution är att gå på person. Kungen är möjligen ”oskyldig” till sina privilegier, men inte till sitt sätt att använda dem. Jag skulle också vilja efterlysa lite större fantasi i debatten; måste man som republikan till exempel kräva att monarkin avskaffas? Varför inte göra med kungahuset som med kyrkan, och helt enkelt skilja det från staten? Att låta kungen få ha kvar sin titel, men frånta honom rangen som statschef och låta hovet bära sina egna kostnader i tidens anda – det skulle knappast göra särskilt många hovornitologer arbetslösa.

Däremot skulle det äntligen få monarkin att likna det den faktiskt är: en nördig subkultur bland and­ra.