Chil Rajchman är tjugosju år när han tillsammans med sin syster sätts på tåget från Lublin till Förintelselägret Treblinka, nordost om Warszawa. Han inser när de kliver av att de verkligen hamnat mitt i ingenstans: ett överdimensionerat stationshus framför några baracker – och vakter som med hugg och slag driver ut människorna ur vagnarna och tvingar dem att klä av sig. Det finns en metod i det intensiva våldet: man ska inte hinna tänka efter var man hamnat och vart man är på väg. Innan kvällen kommer är Rajchmans syster och vänner döda. Själv ljuger han och säger att han är frisör. De närmaste veckorna får han alltså klippa håret av de kvinnor som ska gasas till döds. Infallet att ljuga är vad som räddar honom. Det är det slags berättelse om slump och sammanträffanden som alla Förintelsens överlevare återkommer till.
Rajchman klarar sig fram till det uppror i augusti 1943 som blir slutet för lägret: han hör till det fyrtiotal förrymda fångar som sedan lyckas hålla sig undan fram till krigsslutet. Och under flykten genom ett Polen där dem han möter kanske kan tänkas hjälpa honom, kanske vill ange honom, skriver han ned sin skildring av tiden i Treblinka, ett häfte på jiddisch som ges ut först efter hans död i Montevideo 2004.
Nu kommer det ut på svenska, i levande översättning från jiddisch av Salomon Schulman. Det rör sig verkligen om ett fragment: det börjar med ankomsten till lägret, utan någon förhistoria, och slutar lika abrupt när Rajchman befinner sig på flykt efter upproret. Fortsättningen hade varit spännande att ta del av: så säger Schulmans förord att Rajchman även deltog i revolten i Warszawagettot 1944. Men om det får vi inget veta.
Det som står i texten är ändå nästan för mycket. Den är en rak återgivning av de praktiska bestyr man måste lära sig för att överleva, en dag i taget: att inte lägga liken från gaskamrarna så i skottkärran att deras huvuden fastnar när man tömmer ned dem i graven. Då får man prygel, och den som blöder från ansiktet blir skjuten. Eller hur man ska trava liken vid förbränningen, med de fetaste nederst.
En mycket intressant uppgift i skriften är att ”uppstädningen” av Treblinka, där man grävde upp och brände runt åtta hundra tusen redan mördade människor, hörde direkt samman med att Röda arméns massaker på fyra tusen polska officerare i Katyn 1940, sjuttio mil från Treblinka, blev känd våren 1943. Nazi-Tyskland gjorde ett nummer av detta och bjöd in internationella ”undersökningskommissioner” för att dokumentera Sovjets massmord – och förstod samtidigt vikten av att dölja sina egna.
Rajchmans bok är kväljande läsning: jag klarar tio sidor i taget. Att den översätts och ges ut är naturligtvis fullkomligt nödvändigt, inte minst i samband med den fortsatta uppgörelse med andra världskrigets arv som nu tycks ha fått ny fart. Synd då att denna utgåva vanpryds av ett farligt faktafel, något också Mikael van Reis påpekade i sin recension i Göteborgs-Posten: en bild påstås föreställa Himmler och Hitler på besök i Treblinka. Att Himmler var där bekräftas av bland andra Rajchman – men ingen historiker jag känner till har kunnat slå fast att Hitler någonsin besökte ett förintelseläger. Det är den sortens misstag som ger diverse historierevisionister vatten på sina skeva kvarnar och en kommentar från förlaget vore på sin plats.