”En halv gul sol” av den unga nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Adichie (född 1977) fick en hel värld att minnas det bortträngda Biafrakriget. Det krig som vänsterrörelsen ignorerade medan den sysslade med annat. Och som blev en angelägenhet för kyrkorna och välgörenhetsorganisationerna, som ställde fram Biafrabössor för att hjälpa Biafrabarn med stora svältmagar.

Ngozi Adichies bok som kom 2006 fick ett magnifikt genomslag. Hon gjorde det möjligt att ta till sig ett historiskt skede på ett sätt som bara en riktigt bra roman kan erbjuda.

Inbördeskriget mellan staten Nigeria och igbofolket varade i tre år, mellan 1967 och 1970. Chimamanda Ngozi Adichies föräldrar förlorade allt de ägde. Från att ha levt bekväma liv med festliga middagar och lite lyx fick de plötsligt orientera sig i en tillvaro med svält och umbäranden, som förändrade alla makthierarkier.

Det är denna förvandling hon skildrar med sådan skicklighet i sin roman. Vi är med från början, när allt var som vanligt.

Författaren, som började läsa medicin i sin hemstad, universitetsstaden Nsukka, (uppväxt i samma hus som författaren Chinua Achebe) reste på 90-talet till USA och bor nu i både Nigeria och USA.

Den bok som nu kommer på svenska, ”Lila hibiskus” är hennes debut från 2003. Hon var 26 år gammal och redan då en sensationellt talangfull romanförfattare med klar tonträff.

Kambili, berättaren, en 16-årig flicka, är dotter till Eugene Achike, som äger en tidning som bekämpar korruption. Han anses vara en mycket god och modig man, och skänker stora summor till välgörenhet. Han är sträng katolik.

Redan i första scenen förstår man hur sträng. Och oresonlig, och bestraffande.

Stämningen i huset är underlig. Familjen är skräckslagen inför fadern, samtidigt imponerad och tagen av hans motsägelsefulla kärlek till dem. De är i hans våld. Han är dyrkad och fruktad.

Chimamanda Ngozi Adichie berättar, med antydningar, att han misshandlar sin hustru. Flickan hör ”ljuden från deras rum, det lät som om något dunkades mot dörren”. Händelserna vaggar fram med allt hårdare, smärtsammare stötar, tills det brister.

Eugene Achike är välbärgad. Golven är av marmor och barnen får läsk varje dag. Men en Fanny och Alexander-pappa växer fram, och det finns inget sätt att skydda sig mot honom och hans heliga vrede.

Det existerar dock en alternativ värld. Fadern har sin motpol i sin egen syster. Fastern är universitetslärare, fattig, men kraftfull. I hennes hem finns allt som inte finns i faderns hus. Prat, glädje, liv och kiv. Även hon är katolik, men på ett helt annat sätt. Hon ber till Gud om skratt. Om skratt, förvånar sig brorsdottern, som hos fastern får lära sig att skala tarorötter, slanga bensin och lyssna på kassettband med sångare som sjunger på igbo.

De motsättningar som ledde till inbördeskriget i Nigeria finns även i denna roman, koncentrerade till familjen som får bli ett mini-Nigeria. Det brittiska kolonialväldet, representerat av fadern, har makten över igbofolket, gestaltat i fasterns öppna, livfulla hem. Våldet och förtrycket finns i familjen, konkret i form av mannens brutala misshandel av fru och barn. Och kränkningen av farfar, en ”hedning” barnen knappt får träffa.

Eugene, patriarken, som bara tillåter att engelska talas och en livsförnekande romersk-katolsk tro utövas, sviker sitt eget folk och sin egen bakgrund. Men han får sitt straff; av de egna.

Man kan tycka att motsättningen är väl enkel och tydlig. ”En halv gul sol” är mer komplex och sinnrik. Men den här romanen är tillräckligt kraftfull och livsklok för att läsas och minnas i detta författarskap, som är så oerhört löftesrikt.

Sydsvenskan publicerade år 2006 en text av Chimamanda Ngozi Adichie där hon berättade hur rasande hon blivit när hon kom till sin gamla kära kyrka i Nsukka och blev utsjasad för att hennes armar syntes. Hon minns kyrkan som ”ett tillåtande ställe där jag för första gången brottades med min tro, där jag tyckte om att sjunga och där jag tog nattvarden i en skinande vit klänning”.

Men nu hade biskopen tillsatt ”en fräck, tyrannisk präst” och hon såg hur kyrkbesökarna var fulla av orimlig rädsla. Hon skriver i sin artikel:

”Livet i Nigeria har kanske aldrig varit fritt från otrygghet, men det har aldrig varit så spänt som det är nu: löner och pensioner hålls inne, matpriserna höjs hela tiden, vägarna är fulla av gropar, bensinen är dyr, bilolyckor är legio och klyftan mellan rika och fattiga växer för varje dag. Folk vaknar akut medvetna om att de inte vet vad morgondagen kommer att föra med sig, religionen blir en lättmanipulerad stabiliserande kraft.”

Ja, och detta hade hon skrivit om tre år tidigare i den bok som nu kommer på svenska.
Väldigt bra.