Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Bokrecensioner

Chris Kraus: I love Dick

Foto: Thomas Karlsson

”I Love Dick” är en rik och sammansatt roman om besatthet och skapande. Rebecka Kärde har läst om Chris Kraus feministiska klassiker, som nu kommer på svenska.

Chris Kraus

”I love Dick”

Modernista

Foto:

Förra året var jag med i en ”I Love Dick”-bokcirkel. Samtliga medverkande var vuxna, läsvana människor som inte vanligtvis tappade koncepterna vid mötet med en bra bok, men just ”I Love Dick” hade drabbat oss på ett alldeles särskilt sätt. Någon hade skilt sig, ytterligare en gjort slut med sin pojkvän, en tredje fattat ett annat livsavgörande beslut, och på något sätt hade det med Chris Kraus essäroman från 1997 att göra. Hur eller varför visste vi inte, bara att det fanns ett före och ett efter, ett då och ett nu. Dick hade anlänt som yxan för det frusna havet inom oss. Vi var helt enkelt tvungna att prata om det.

”I Love Dick” handlar om Chris Kraus, en halvlyckad experimentfilmare strax under 40 som är gift med den 17 år äldre stjärnakademikern Sylvère Lotringer. Under ett besök i Los Angeles äter de middag med en vän till honom, kulturkritikern Dick, som Chris råkar förälska sig i. Eftersom hon och Sylvère inte längre ligger med varandra, utan ”behåller intimiteten genom dekonstruktion”, berättar hon dagen därpå om sitt intresse, och snart sitter de båda två och skriver delvis ironiska, delvis djupt intima brev till föremålet för hennes passion.

I takt med att Chris besatthet växer och Sylvère hoppar av projektet byter både berättarformen och denna självflagellerande lek karaktär. Breven blir till dagboksanteckningar, till konstkritiska essäer, till nedslag i ett New York-liv där tillvaron tycks gå ut på att gå som Sylvères plus en på olika solkiga konstfester. De beskrivande avsnitten flätas in i de mer essäistiska: en skildring av ett samtal med Dick blir en analys av konstnären Hannah Wilke, vilket i sin tur övergår till ett rent dagbokskapitel. Det är en text som den gode poststrukturalisten Dick borde älska, skriven av en kvinna som han snart inte vill ha med att göra. ”Jag är inte skyldig dig någonting”, säger han när de har legat med varandra för första gången; däremot vill han gärna bjuda in hennes make för att gästföreläsa.

Svenska läsare associerar kanske till Lena Andersson, Ebba Witt-Brattström och andra skildrare av manlig homosocialitet, men Kraus projekt är delvis ett annat. Dick utgör knappast ett av litteraturens stora realistiska mansporträtt. Om Hugo Rask är en människa, komplett med egenskaper och begär, är Dick relativt renons på karaktärsdrag; han är inte ens särskilt taskig. Snarare fyller han en rent musisk funktion. Kraus gör honom till en språngbräda från vilken hon kan tänka kring konst, politik, estetik och annat som egentligen inte har med honom att göra. Han blir en dick, helt enkelt, en fallos att klättra på till de höjder där självförtroendet annars sviktar. ”Det är som om jag har dödat dig på något vis”, skriver Chris: ”du har förvandlats till Kära dagbok…”

Men vad var det med ”I Love Dick” som gjorde mig och mina vänner så besatta? (För det var vi verkligen, vi tryckte pins.) En faktor är förstås identifikation, för säg den kvinna, straight eller inte, som inte haft att göra med sitt beskärda antal dicks. Men det handlar kanske ännu mer om själva texten, och om att Kraus i någon mening har skrivit den fulländade idéromanen. Här finns ingen skillnad mellan tanke och utförande. I stället för att applicera ett teoretiskt filter på ett gestaltat förlopp låter Kraus redan från början praktik och analys glida in i varandra, så att uppdelningen till slut framstår som så konstlad som den faktiskt är.

Kanske är det mer radikalt än vad det låter som. Praktiken – i det här fallet en romantisk relation med en man som neggar, ignorerar och säger att man kväver honom – är ju ofta en ganska ensam historia, även för den som tycker sig ha sin feministiska analys på plats. I stället för att foga samman det man vet med det man upplever är det lättare att bita ihop och skämmas i det tysta, för gud förbjude att man överreagerar.

Det som gör ”I Love Dick” så genial är kanske att den tar denna belägenhet och vänder den ut och in. Chris skriver tusen brev till Dick, ringer honom mitt i natten, vältrar sig i sin olycka och abjektion. Hon struntar i att han inte vill ha henne och i att han begripligt nog tycker att hon är skitjobbig. På så vis, genom att omfamna sin utsatthet, kan hon vrida det hela till en förutsättning för det egna skapandet, till själva det stoff från vilket hon utgår. I sig är strategin inte unik, men den har sällan använts så skickligt, motiverat och med sådan språklig konsekvens som här.

Kraus skriver på den sorts tillbakalutade New York-engelska som måste vara ungefär lika svår att översätta som ett akkadiskt skapelseepos, om än av rakt motsatta skäl, och följaktligen anas originaltexten även bakom Annelie Axéns bitvis stolpiga översättning.

Det förtar dock inte kraften i denna oändligt rika och sammansatta text, som rimligen kommer att inspirera till många, många nya bokcirklar. Men kanske är det ändå Kraus själv som fångar den bäst. ”Det som får mig intresserad av vår berättelse är våra olika läsningar av den”, skriver hon till Dick: ”Du ser den som personlig och privat; min neuros… Jag ser vår berättelse som performativ filosofi.”